Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nerver gå sönder. Han faller totalt samman. Han irrar
halvt vansinnig omkring på ön, ömkad av det föraktade
fiskarfolket. Så rycker han upp sig till sist, men blott för
att gå till stranden, lösgöra en båt och — som Strindberg
förtäljer i några av de grannaste sidor han skrivit —
segla bort, sannolikt mot drunkningsdöden ute på hans
älskade hav, med ögat fäst på stjärnbilden Herkules,
nämnd efter den grekiska gestalt Strindberg mest älskat,
»Hellas’ sedliga ideal, styrkans och klokhetens gud —.
som aldrig lät piska sig eller spotta sig i ansiktet utan att
som en man, slå och spotta tillbaka, självförbrännaren
som endast kunde falla för sin egen starka hand utan att
tigga om nåd från kalken».
Uppränningen till bokens kärlekshistoria är en
livsupplevelse från Strindbergs ungdomsår, vilken ägde rum
ute i Skärgården — det var därför han, när han återkom
till Skärgården, erinrade sig den. Han har själv
omtalat [1] den korta och vilda kärlekshistoria från 1873 på
Kymendö vars alla viktigaste moment återkomma, fast
med delvis ändrad tidsordning, i romanen: segelfärden
med döden som tänkt men ej bestämt mål, kvinnan som
han vinner och slits ifrån, vanvettets utbrott. Därtill
sluta sig sedan motiv byggda på senare självupplevelser:
När intendenten under kampen mot vanvettet låter en
fripastor komma och bedja för sig, återspeglar detta
Strindbergs rop efter en präst, när han efter det
misslyckade flykt- och självmordsförsöket 1875 låg i feber på
Dalarö. Intendenten har en viss förkärlek för ordnar
och umgås gärna med officerare, liksom Strindberg gjorde
i Tyskland 1887. Ganska lustig är den högst olika roll
som Strindberg låter ett armband spela, dels i
Marodörer dels här i boken. Där var det symbolen på
kvinnans lömska makt att avmanliga mannen. Här är det
för intendenten en kär prydnad och ett av de medel
varmed han kraftigast bedårar kvinnan.
Men framför allt återspeglar I Havsbandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
