Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erinrar ju om kammarmusik. Styckena bära också på
musikaliska kompositioners vis opus-tal, och musik
förekommer i dem alla; de musikstycken som spelas äro
valda med genomtänkt avsikt, de ingripa i viss mån i
handlingen. Själva innehållet ter sig däremot, åtminstone vid
första anblicken, ganska litet musikaliskt. Det är
övervägande disharmoniskt och människoföraktande, ungefär
som de enaktare Strindberg skrev vid övergången från
1880- till 1890-talet.
Minst gäller detta om första stycket, Oväder. Där
sitter huvudpersonen liksom Strindberg själv ensam och
blickar tillbaka på ett brutet äktenskap: en ung intagande
hustru och ett älskligt barn har han mist. Han sitter i
staden, fast han kunde och egentligen även ville vara på
landet. Det är tydligen stämningen från Ensam och
Taklagsöl som ännu fortlever. Den ensamme har till
granne en konditor, vilken liksom »Syndabocken» är
skötsam men ändå aldrig har någon framfärd i livet (samma
motiv är behandlat i Blå Boken, stycket Hundsfotten).
Den ensamme har till umgänge dels en bror —
kanske delvis identisk med Strindbergs bror Axel, vilken
för honom hyste varm tillgivenhet och trofast sällskapade
med honom på hans ålderdom — samt dels en ung
flicka i vilkens behagfullhet han finner glädje utan att
begära henne. Han finner, när han tänker tillbaka på sitt
äktenskap, att »med tiden bli alla minnen vackra». Men han
trivs ej riktigt. Han hoppas på något. Och något
kommer. Hustrun, den förlorade, stör hans frid på nytt. Men
hon straffas genast; hon svikes av sin nye man, denne
rymmer med hennes — och den övergivne mannens —
barn. Hon räddar barnet och räddas själv från
bedragaren, men först sedan hon gottgjort sitt brott mot den
övergivne. Hon har, likt kvinnan i Fadren,
misstänkliggjort dennes faderskap. Nu ångrar hon. Så blir hon,
fast tecknad med hat och bitterhet, en luftrenare, likt det
åskväder som under styckets gång nalkats, mullrat och
dragit förbi; hon har ej mer än för en stund lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
