Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är märkligt att den nationalekonomiska åskådning
vartill han bekänner sig i den särskilt skarpa och
stridslystna artikeln Ackaparörer (vilken han dock ej
omtryckte i bokform) är en sorts merkantilism. Han
vill att produktionen av nyttiga varor, särskilt spannmål,
skall uppmuntras med statspremier, och han tycker ej
om produktionsskatter, såsom sockerskatten. Men han
är icke protektionist, och han är utpräglad trustfiende.
Hans merkantilism upphör med andra ord, där den blir
ofördelaktig för de fattiga. För övrigt vill han klämma
till kapitalismen med ytterligt progressiv beskattning, och
han vill även avskaffa arvsrätten, men han talar ej om
expropriation av företagen. Man ser att det icke är
problemet allmän drift gentemot enskild som mest
intresserar honom utan problemen: natur mot
förkonstling, arbete mot njutning, frihet mot beroende,
underklass mot överklass. Därför uppröres han så starkt, när
han ser överklassen taga försvarsmedlen i sin tjänst mot
de förtryckta och ser studenter tjänstgöra som
strejkbrytare. Det är ovisst om man kan kalla honom
socialist. Men nog var, i den industriella klasskampen, hans
hjärta och sinne helt och hållet med industriarbetarne,
alltså med socialisterna.
Han har särskilt klart visat detta i ett par artiklar från
slutet av 1911, alltså en något senare tid, då hans
sympati för arbetarne blivit ännu mera medveten än våren
1910. I den ena, Allt Tjänar (införd i Svenska
Morgonbladet), röjer han att numera, i motsats mot Blå
Böckernas första tid, icke ens socialisternas ställning till
religionen hämmar hans sympati för dem. Han säger:
»Socialisterna, som mest utvärtes äro hedningar, äro
dock besjälade av kristendomens anda: rättvisa och
medlidande .... De äro hedningar, därför att de äro
förtvivlade; de ha upphört att tro på en rättvis Gud,
då de se huru de övre dragit sig från det grova arbetet
och leva på skensysslor med större lön och större
anseende». Han tillägger: »Därför är kamp berättigad, så
pass lojal som den kan föras mot vilddjuret som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
