Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördragsam som tänkas kan. Han vill att de alla skola
ena sig, inseende att skiljaktigheterna äro tillfälliga och
det väsentliga ett. Han kallar Luther för lärofader men
kritiserar skarpt dennes dispyt om nattvarden med
Zwingli. Naturligtvis ogillar han statskyrkoidén, vilken
gör kungen till kyrkans herre. Mot de frireligiösa är
han ganska vänlig men klandrar deras splittringssträvan
och deras försakelselära. Han vittnar av egen livslång
erfarenhet att man ej får förmena sina medmänniskor
mat och dryck — stark och ordentlig mat och dryck.
Den han skarpast anfaller i sina religionsartiklar är Viktor
Rydberg. Detta kan ej enbart förklaras ur hans åskådning,
ty skillnaden mellan Strindbergs frisinnade religiositet
och Rydbergs var ifråga om resultaten ej stor. Men
han har en känsla av att den kristne hellenen Rydberg
i Siste Athenaren (som Strindberg en gång
beundrat) innerst älskade hellenismen mer än kristendomen.
Det gjorde icke Strindberg på sistone. Han kritiserar
nu Hellas mer än i Blå Böckerna och finner numera
hebreiskan (ej grekiskan) vara det skönaste språket.
Alldeles förkastar han dock ej hellenismen, allraminst
Platon. Även för ett annat, modernt, hedniskt
kulturfolk, japanerna, röjer han en viss, halvt
motvillig sympati.
Men fördragsamheten tager tvärt slut, när Strindberg
lämnar det religiösa området och kommer in på det
litterära. Hans ständiga skottavla är 90-talet, främst dess
främste man, Heidenstam. Mot denne hade han sedan
flera år tillbaka flera gånger siktat. Nu angrep han
honom först indirekt, så öppet i sina artiklar om Karl
XII. Därnäst knäpper han åt Levertin, representanten
för »Gigerl-skolan». Han fattar 90-talsdikten som en
chauvinistisk kling-klang-poesi. Per Hallström nämner
han i förbigående; Selma Lagerlöf hade han tänkt teckna
i Svarta Fanor under namnet Tekla Lagerlök (han
avskydde sedan gammalt namnet Tekla) men lät förmå sig
att avstå därifrån. Även i hans anfall på Viktor Rydberg
döljer sig säkert författaravund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
