Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heidenstam hade, i motsats mot Levertin, på intet
sätt personligen gjort sig förtjänt av Strindbergs vrede
utan tvärtom visat den äldre mästaren stor vänskap och
hänsyn. Ej heller var den principiella motsättningen
mellan Strindberg och 90-talet numera alltför stor. Båda
sökte skönhet, båda en ideell livsåskådning. Strindberg
påpekar själv att han skrivit romantik redan i början av
80-talet, och han kritiserar mycket beskt Geijerstams
verklighetsskildring samt giver även ett hugg åt
80-tals-realismens bästa representanter, de båda författarinnorna
Ann Charlott Leffler och Viktoria Benedictsson. Han
prisar visserligen Zola men märkligt nog särskilt som
skönhetsskapare. Eljes rosar han helst sin ungdoms
mästare, och dessa voro ju icke realister. Han prisar
Oehlenschläger, han prisar Björnson som lyriker (ej
som politiker) på Heidenstams bekostnad, däremot ej
Ibsen. Han prisar på nytt de målare han i sin ungdom
recenserat, gamle Malmström (med kritik), Rosen (som
ung), Kronberg, och även de unge, Konstnärsförbundets
pionjärer; dessa blevo ju också senare skönhetsskapare.
Mot Atterbom återupplivar han däremot sin ungdoms
motvilja, dock ej alldeles utan en aning om att han gör
honom orätt. Mot C. J. L. Almqvist är han mildare och
kritiserar honom egentligen endast därför att man trott
honom själv ha efterhärmat Almqvist. Tegnér upphöjer
han på nytt till Sverges störste skald. Strindberg röjer,
karakteristiskt nog, särskild förkärlek för dikten
Asatiden, vilken är skriven på en djärv, blandad meter,
närmast liknande fri vers, den enda versform som
riktigt passade Strindberg.
Men även Heidenstam har ju rosat Tegnér så starkt
som någon. Även Heidenstam har förhärligat Strindbergs
hjältar, karolinerna, och det t. o. m. mer än deras
kung. Likväl utdömer Strindberg ej blott Heidenstam
själv på det hänsynslösaste utan framkastar ock fula
skvallerinsinuationer mot hans (och Geijerstams) far
(i Omkring 1890; han citerar där sina ord i Nya
Riket om »ärftlighet utan moral»). Skälet var väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
