Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osäkerhet t. o. m. hos honom själv, ehuru han samtidigt visste
sitt minne vara endast alltför gott.
Mindre typiskt sinnessjuka än hallucinationerna,
därför ock vanligare hos Strindberg, voro hans utbrott av
vrede och annat raseri, utbrott som man nödvändigt
måste kalla hysteriska. De inställde sig ju redan i ungdomen
(se särskilt I Röda Rummet kap. 5) [1]. Eftersom
skiljelinjen mellan nervositet och sinnessjukdom i detta
fall är så särskilt svår att draga, torde det i allmänhet
vara säkrast att räkna Strindbergs utbrott som nervösa.
Däremot har han helt visst flera gånger överskridit
sinnesjukdomens gräns i sitt lynnes växlingar mellan mani
och melankoli, mellan exaltation och depression eller för
att tala svenska mellan å ena sidan starka lust- och
kraftförnimmelser, särskilt yppande sig som stegrad
självkänsla, och å andra sidan en djup känsla av olust,
oförmåga, självförakt, ångest. Typiska — om ock ej
nödvändigt sinnessjuka — växlingar mellan dylika
känslolägen, omslag alltså från högsta stolthet till lägsta
förnedring förekomma exempelvis i Till Damaskus (se
Del. I, akt 2, Vid Havet samt Del II, akt 3, Krogen —
Banketten). De rent kroppsliga ångestförnimmelser som
bruka åtfölja melankolin gjorde sig starkt kännbara under
Infernotiden. Dock var det uppenbarligen endast under
denna tid som melankolin fick ett stadigvarande grepp
över Strindberg. Eljes var exaltationen långt mer
naturlig för honom, och då den trots sin osunda
överspänning är en lustförnimmelse, var det sannolikt dess
övervikt som ej minst räddade Strindberg från själslig
undergång. Man har i andra ord riktigt uttryckt detta, när
man sagt räddningen ligga i hans starka självkänsla.
Dock låg den nog icke enbart däri utan, om nu en
gissning får vågas, främst i en viss naturlig sundhet, en
först och främst kroppslig sundhet och därnäst även en
själslig, trots nervositeten. Man får icke vid studiet av
Strindberg den övertygelsen att han var ofrånkomligt,
naturnödvändigt sinnessjuk; därtill skilja sig hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
