- Project Runeberg -  Valda noveller /
171

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I greveslottet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•a ■■ • ■ ■ ■■■ ■ 11 j—
_I GREVESLOTTET_

Hon hade redan vunnit ett stort försprång, då det
började bliva liv därnere i stall och uthus, och först
ett par timmar senare brukade greven stiga upp. Jag
var annars alltid den första, som var uppe i huset, och
hade hundrade saker att ordna och ombesörja, men
den dagen kunde jag med mitt stackars förvirrade
huvud ingenting komma ihåg, utan tänkte samtidigt på
intet och allt. En hel timme behövde jag för att
kamma mina stackars hårtestar, och att träda utom dörren
hade jag svårt att besluta mig för, emedan jag
inbillade mig, att den första, jag mötte, måste bli greven,
och om han frågade mig: ’Var är mamsell Gabriella?’
skulle jag börja stamma och slutligen säga sanningen.
Men till sist blev min längtan att få se min greve Ernst
mig övermäktig, och jag gick på tå uppför trappan
mycket långsamt, ty mina knän darrade, som om de
på denna natt blivit åttio år gamla. Jag lyssnade vid
dörren där uppe, men det var tyst innanför, och då
jag sakta trädde in, fann jag rummet tomt och sängen
orörd. Han hade likväl varit här under natten, ty alla
ljusen voro nedbrunna. Det såg så bedrövligt ut; jag
började i stillhet gråta för mig själv, under det jag
städade och öppnade fönstren åt skogen till, och stod
sedan en god stund och stirrade uppåt trädtopparna och
tänkte på åtskilligt. Jag minnes ännu tydligt, att jag
blev ordentligt förargad på den urblekta, gröna
hundvaktaren där på tapeten, som så förnöjd spärrar upp
munnen och visar tänderna. ’Den narren skrattar
alltid,’ sade jag för mig själv, ’vad helst som än må
hända här.’ Så förvirrad var jag av min hjärtesorg, käre
herre, att jag kunde förarga mig åt den virkade bilden
på väggen.

===== 171 ======

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free