Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Bark hade vidblifvit sin fattade föresats,
han hade tagit fatt i arbetet med lustigt mod, och han
hade lyckats rädda sig sjelf ur det förfall, i hvilket han
varit nära att störta ned hel och hållen. Och fast det
i början varit svårt att öfverge sina stolta drömmar om
konstnärsrykte och artistsegrar, så hade han likväl
småningom tillkämpat sig den jämn vigt som det redbara
arbetet alltid skänker; men icke nog dermed: under
beröringen med handtverket hade den förut slumrande
konstnärsdriften vaknat hos honom med en styrka som
den förr aldrig egde, när lian dag från dag gick och
drömde om idéer som aldrig klarnade, om verk som
aldrig blefvo fullbordade. Det var med honom som med
den forntida kämpen, hvilken fick nya krafter när han
vidrörde allas moder jorden, — det var i umgänget med
konstens moder, handtverket, som han fick impulser till
hvilostundernas konstnärliga försök, och aldrig hade han
varit mera artist i hug och åskådning, än sedan han
bl ef handtverkare på fullt allvar.
Han tröttnade icke, ty han hade ju ett dubbelt mål
att sträfva för: sin egen upprättelse och sin Annas lycka.
Många bittra stunder hade de haft, de båda unga, innan
hon kunde med hoppfullare blickar se framtiden till möte.
Det gick icke så lätt, som de båda hade trott, att få
någon ersättning för cigarrboden; men slutligen hade det
lyckats hennes fästman att, sedan han först, så godt han
kunnat, hunnit utveckla hennes anlag för teckning, få
henne anstäld på en fotografisk atelier, och fastän hon
der icke förtjenade så mycket, så var det dock snart
tillräckligt för hennes små behof, och om hon också hade
det knapt, så var hon likväl glad som en lärka, ty hon
visste att hon var älskad, och här var det ingen som
icke behandlade henne med aktning. Det enda, som
grumlade hennes lycka, var tanken på moderns djupa
förfall, ty det var obotligt. Hon hade kommit för långt
ut på det sluttande planet, och farten utföre kunde icke
mera hejdas. De mörka grändernas djupa dy uppslu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
