Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotta i det hon tog i med räfsan dugtiga tag, — för
jag kännerna, jag!
— Ah, nu har hon ju Maja oppe, vet jag! —
svarade Fia, som också började räfsa igen.
Det var tyst en stund, medan de bredde ut de sista
grässträngarne efter slaget, *
— Det är allt fasligt ändå, hvad den Johan kan
ta’ i, — sade Lotta slutligen i det hon räfsade ihop
det fallna gräset och blottade ett långt liedrag som var
nästan dubbelt så stort som det strax framföre, — han
måtte vara alldeles orimligt stark af sig.
— Ahja, armar har han som duger! — svarade
Fia, i det hon fick något ännu mörkare i blicken än
vanligt; — det är nog ingen på ön som sätter honom
på kneken der vid lag, inte.
Det var någonting i hennes ton som slog Lotta.
Hon kastade en hastig blick på henne, och moderns
ständiga tal om Johans lättsinne och vidlyftighet föll
henne i minnet.
— Så du säger det der, Fia! — svarade lion efter
en stund, i det hon såg på henne på nytt, men den
här gången från sidan; — har du något obytt med
Johan?
— Jag? — nej livad skulle det vara? — frågade
Fia långsamt, i det hon kastade en gräshög i vädret
med räfsan; — Hvem kan ha’ något obytt med mig?
Det är bara pojken som står oss emellan, annars är det
ingenting.
— Hvad säger du, Fia? — utbrast Lotta med
skärpa i ton och blick, i det hon blef alldeles
purpurröd i ansigtet och ända ner åt halsen, som hon nu inte
brydde sig om att dölja, sedan karlarne voro borta, —
är pojken Johans? — Ockendera? Den första eller
den sista?
— Kors, den sista vet jag! — svarade Fia lugnt,
— den första var ju Olsson far te’ och vi skulle ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
