Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maskar och sniglar som kommo i hans väg.
Nattskärran strök med ljudlös flygt fram öfver marken och
mellan träddtopparne, och den ena myggan efter den andra
fastnade i hennes vidöppna, klibbiga gap, medan hon
emellanåt slog ned och hvilade sig på en sten eller en
gärdsgårdsstör, och läg der lika grå och lika orörlig som
den. Men så trängde hennes skarpa öga igenom den
fallande skymningen, och hon såg en nattfjäril eller en
skalbagge höja sin fladdrande eller surrande flygt öfver
grässtråna i stigande och fallande bågar, och så var hon
uppe igen och ute på sin nattliga jagt, lika spöklik och
lika ljudlös som förut. •
En andknll plaskade i vassen, och en skogsdufva
lät höra sitt melankoliska men ömma kutter från en
hög talltopp borta i skogen, och mellan dessa, halft
rädda och halft stigande ljud, hördes liarnes skarpa
hvinande tydligare och klarare än på dagen. Luften
var lika varm som förut, men deu fallande daggen förde
dock litet friskhet med sig, och det qväfvande uti den
var borta. Ingen flägt rörde sig nu, lika litet som på
förmiddagen, och sjön stod lika spegelklar, utom att då
och då ett löjstim drog fram strax under den mörka
ytan, och genom sin raska färd förorsakade små krusiga
ringlar som af en framilande strömfåra. Emellanåt
hoppade en munter löja upp ur vattnet efter en insekt,
och strax derpå hördes i vattenbrynet abborrens eller
gäddans tunga vältande, när de åter i sin tur gjorde
jagt på de lekande småfiskarne. Det var den gamla
vanliga kampen för tillvaron, som streds nu lika träget
och lika oförsonligt som om dagen, och nu som altid
fick den svagare vika för den starkares sjelftagna rätt.
-— Nu har vi hållit på i modiga sex timmar, —
sade Anders Larsson, i det han stannade, lyfte af sig
mössan och torkade svetten ur pannan, — nu kan ni
få hvila te’ klockan fyra, karlar och då håller vi ut
te’ tio eller elfva, så tänker jag vi ska’ ha’ rakat åf
hela timotejåkern! Tork’ väl åf liarne, så de inte rosta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
