- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
216

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Han har blifvit vansinnig! — var Fannys
första tanke, när hon på detta sätt fick se honom komma
framstörtande och kasta sig ned för henne; men under
det orden strömmade fram från hans läppar,
passionerade ‘ och hej dlösa, upplystes hennes sinne som af en
plötslig blixt, och hon insåg nu att det icke var
vansinne, utan en ursinnig lidelse som uttalade sig utur
både dem och den blick som beledsagade dem.

För ett ögonblick sedan skulle denna lidelse hafva
skrämt henne, nu gjorde den på henne endast ett till
hälften vämjeligt, till hälften löjligt intryck, så stärkt
hade hon blifvit i sin qvinliga renhet genom tanken på
mannen, och i det hon icke gjorde det ringaste försök
att rycka sig lös ur hans armar, sade hon endast helt
lugnt, i det hon mätte honom med en förvånad blick:

— Ur hvilken teatérpjes är den der vackra tiraden ?

Om ett skyfall hade störtat ner öfver den knäbö-

jande -qvinnotjusaren vid hennes fötter, hade han icke
kunnat blifva mera öfverraskad. Hans armar släppte
genast sitt tag omkring hennes lif och han stammade
på samma gång häpen och afkyld:

— Hvad — — — hvad menar — — menar —
fru Hult?

Han såg i detta ögonblick så obeskrifligt löjlig
och handfallen ut, att Fanny brast ut i ett klingande
skratt, och svarade i det hon hastigt reste sig upp och
kastade sig åt sidan från honom några steg:

— Jag menar att det inte als är illa speladt, men
att jag bara beklagar att jag ensam fått blifva vittne
till edra stora dramatiska anlag. Det är synd att min
man inte också fått se prof på dem!

Och dermed vände hon sig om, för att skynda ner
utför gångstigen. Men så lätt afväpnad var han inte.
När han väl hämtat sig från det första ögonblickets
öfverraskning, kastade han sig med ett hastigt språng i
vägen för henne och utbrast med gnistrande ögon och
flämtande andedrägt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free