- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
263

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han på tapeten att få en ny slagattack, och då svarar
jag inte för utgången!

— Hvad säger ni? — utbrast Ernst med
fördubblad oro, — tror ni verkligen att — —? —

— Ja, man kan aldrig veta hvad slut sådant der
kan ta’! — svarade doktorn med en axelryckning,
sedan han under tiden druckit sitt vatten, — när en
menniska haft klimatfeber och en gång varit på tapeten

så–-men kom nu och låt oss gå! Hoppas att

hvad er fru mor beträffar, så är det bara en
tillfällighet — kanske något litet dietfel–sådant är så

lätt gjort i den här värmen! •— Ah! min nådiga
friherrinna! — utbrast han derpå, i det han artigt
skyndade fram till bordet der hon och kaptenen sutto, —
jag kan hälsa från er fröken dotter! — Hon for just
nu ut och seglade med den rike konsul Hansen —

— Hvad säger doktorn? — utropade friherrinnan
förvånad och harmsen — for hon ut och seglade? Det
är inte möjligt!

— Jo, jag försäkrar! — sade doktorn med ett
visst medlidsamt uttryck, som ännu mera förargade den
stolta damen, — jag såg sjelf när han lyfte henne i
båten! Han tog henne på armarne aldeles som hon
varit en fjäder!

— Doktorn har bestämdt sett miste — förklarade
friherrinnan afgjordt och kort, — min dotter far inte
ut och seglar ensam med en herre, som hon känner så
litet!

— Också voro de inte ensamma! — svarade
doktorn artigt som förut, — tror friherrinnan att jag skulle
vilja eller kunna förmoda något sådant? Gamle Olaus
satt vid roret, — friherrinnan vet, han som är döf —
men han ser så mycket bättre, — försäkrade han med en
artig bugning i det han aflägsnade sig, följd af löjtnanten.

— Bjud mig er arm, kapten! — ropade
friherrinnan hastigt med beslutsam ton i det hon steg
upp, — jag måste ned till strandvägen för att se–

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free