Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende öfver hans ifver, inte hade velat emottaga den
förr än nu.
De hade redan samtalat om Gustafs möte med
Hol-mer medan de gingo bredvid hvarandra strandvägen
framåt och öfver bron, och Anna hade upprepade
gånger sagt att hon tyckte det var synd om honom, h vil ket
icke kunde annat än förarga Gustaf, fastän han inte
sade det i tydliga ord. När de nu kommo litet
närmare tillsammans, ville han naturligtvis tala om sin
kärlek, han ville att de skulle bestämma dagen för
för-lofningen; han var aldeles i extas för att de redan på
återvägen skulle gå in till Carlman på Regeringsgatan
och beställa ringarne och så skulle de laga att de finge
debutera på kgl. teatern strax på hösten och sedan gifta
sig på nyåret och han hade till och med klart för sig
att de inte skulle bry sig om att sätta upp något bo,
ty det blefve så dyrt och då kunde de få vänta ännu
rysligt länge, utan det vore mycket vigare och mycket
bättre att hyra sig ett par rum på ett hotell och att
inackordera sig der, och han var midt uppe i sina
lysande och lättvindiga framtidsplaner, då Anna hélt
oväntadt afbröt honom och sade, i det hon lade sin
lediga hand på hans arm och på det sättet omslöt den
helt och hållet, och i det hon såg upp på honom med
halft leende, halft alvarlig blick:
— Ja men jag har ju ännu inte sagt att jag [-t}rc-ker-] {+t}rc-
ker+} om dig tillräckligt för att vilja bli din hustru.
Gustaf såg på henne lielt hastigt, tydligen något
öfverraskad; men efter en liten tystnad, utbrast han
med segerviss ton:
— Jo det sa’ du mig i går afton — vid trappan!
— Der sade jag ingenting!
— Nej, men din kyss, Anna lilla, den sade!
— Hvad ni karlar altid äro er lika! — sade den
unga flickan långsamt och under det ett löje lekte på
hennes läppar, — den kyssen gaf jag inte, det var du
som tog den! Således kunde den inte säga någonting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
