Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 7
»Ja aldrig är det annat än rusta och kasta ut
pengar!» suckade kyrkvärdsmor och knep ihop sin tunna mun,
så att den blef ännu tunnare. »Det är då inte längre än
se’n i förårs som di spika nya bräder på fähuset, och nytt
svinhus byggde de i fjol, och ska di nu te’ med
byggningen te’ på köpe’, så tycker då jag det ä’ rent för mycke’.
När Boman kunde bo där, han som va’ gammal, så måtte
fäll den här kunna vara i’n, han som ä’ ung! Menjesses,
nu ä’ då klocka’ så mycke, så jag får rakt lof te’ gå, för
pigorna ska’ ut och mjölka, och karlarna håller på med
dikningen, och får inte di mat i rättan tid, så...»
»Ja och jag lofte Magnusson att jag skulle vara
hemma i tid; för prästen skulle komma efter båten, som
gubben min hade lofvat honom te’ i kväll!» sade mor
Magnusson och steg upp. »Och nu ä’ ni väl så snälla
och kommer och dricker en kopp hos mig på Kristina, och
om frun och fröken skulle villa göra sig så gemena och
komma me’, så skulle det allt vara roligt för gubben min
och mig me’.»
Det blef nu ett allmänt tackande och därpå uppbrott.
Unga fröken tackade mor Magnusson, innan hennes mor
fick tid att säga nej, och som landthandlarfrun skulle dröja
litet ännu, därför att mannen lofvat att skicka chäsen efter
henne, så stannade de båda fruarna kvar i förtroligt
samspråk, medan fröken föreslog atelierförestånderskan att de
skulle följa med mor Magnusson ner till Sikviken för att
få se på sjön.
»Bli inte länge borta, kära barn!» förmanade
änkefrun, »kom ihåg att det går kreatur borta på skogen, och
det lär skall vara en ko som är folkilsken.»
»Det har ingen fara kära mamma, » försäkrade dottern
modigt, i det hon satte näsan i vädret; »jag tar min
långa alpstaf med mig och då är jag inte rädd för några
kor!»
Därmed tog hon atelierförestånderskan under armen
och gick före de nigande och afskedstagande
bondgummorna ut, i det hon hviskade till sin granne:
»Vet fröken, det skulle vara vådligt lifvadt att få se
den där kapellpredikanten !»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
