Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 KAPELLPREDIKANTEN.
»Nå, men är han alldeles komplett ensam?» frågade
unga fröken nyfiket. »Har han inte någon, som...»
»Jo jestanes, visst har han det!» svarade Hanna.
»Han har gamla Vesterängs-Maja, som ställer för’n i
hushålle’. Se hon var fattighjon på ön och var ena måna’n
här och den andra där och försörjde sig med bärblockning
och tocke där. Men så när han kom hitflyttandes i våras,
så behöfde han någon som hushålla för’ n, och då tog han
Maja. Så på det sättet blef vi åf me’na på socken. och
husrum och mat fick hon me’ — sådant det ä’ förståss!»
»Hon är väl gammal, den där Maja?» frågade fröken
och såg mycket spänd ut på svaret.
»Åja, nog räcker hon te’ sina sexti,» svarade
kyrkvärdsmor, »och hon har en dotter som ä’ gift i Stockholm
med en snickare, och ibland om vintrarna så va’ Maja
inne hos dom, men nu får hon fäll allt hålla sig hemma,
kan jag tänka.»
»Gud, hvad han ska’ ha tråkigt, den arma människan!»
suckade fröken och vände sig till atelierförestånderskan,
den enda i laget som hon tyckte hade chic och kunde
kläda sig som folk. »Jag tycker nästan det vore en
välgärning, om fru Österberg bad honom komma hit, så han
kunde få något bildadt umgänge!»
»Ja, det behöfver naturligtvis en sådan karl bättre än
någon annan!» svarade Tilda och såg med ett artigt
ögonkast på fröken.
»Åja, hvad det beträffar, så är det ingen fara med
honom,» inföll landthandlarfrun, »för min man har bedt
honom komma till oss, så ofta han vill, och det är inte
vårt fel att han inte har kommit!»
»Jaså, han har inte varit hos herrskapet?» frågade
änkefrun, sedan hon först gifvit sin dotter ett ögonkast,
som uppmanade henne att vara försiktig i fråga om
bildningen.
»Jo, en gång,» svarade landthandlarfrun. »Men då
sa’ han inte många ord, och min man tyckte att han var
en riktig ’kör hufvud i vägg’. Och nu på sommaren har
han för resten mycket att göra med färder ut till holmarna
— för han ska’ naturligtvis lära känna sina sockenbor —
och så behöfver prästgården rustas till vintern och det får
han lof att försöka få dem till, och det lär nog inte vara
så lätt det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
