Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
48 KAPELLPREDIKANTEN.
Det hade nu klarnat ute, och en varm solstråle slog
in i det kvafva rummet, där dammet kom i rörelse af
luftdraget och samlade sig i en bred strimma för att få
dansa i solljuset. De bägge småbarnen sågo först på
hvarandra, sedan på de främmande, så åter igen på hvarandra
och efter några ögonblick tassade de sakta fram öfver
golfvet, kröpo mödosamt öfver den höga tröskeln och ut i
farstun, hvarifrån de ögonblicket därpå tumlade af ut på
gårdsplanen, där hönsen hälsade dem med ett ljudeligt
kacklande.
I detsamma kom skomakaren tillbaka från kammaren,
gick fram till kapellpredikanten och sade halfhögt i det
han med tummen pekade öfver axeln inåt rummet:
»Hustru min, stackare, skulle så gärna villa tala med
pastorn, om det vore tid på’t!»
»Hur är det med henne?» frågade kapellpredikanten
och såg besvärad ut.
„Å, det ä’ skraltigt nog, det! Hon har fäll inte mycke’
kvar, kan jag tänka.»
»Har ni inte sökt någon läkarhjälp åt henne då?»
»Jo kors, mamsella har vurit här, hon —
barnmorskan vet jag — men hon sa’ att det va’ inte någe te’
göra.»
»Men ni skulle väl tala vid någon riktig doktor, när
det är så illa med henne.»
»Någon tocken har vi inte närmare än i Norrtelje —
och inte ha’ vi rå’ te’ ta’ hit den. För rexten så dör
hon nog ändå, när så ska’ vara. Men eftersom pastorn
var så gemen och kom, så nog vure han bra, om han gick
in och talte litet me’na, medan jag syr ihop skon åt
herrn där!»
»Gör det du, Acke!» uppmanade Vicke, som satt och
gungade med sin ena fot i strumplästen. »Jag ska’ ta’
och rita af flickan här medan jag väntar!»
Kapellpredikanten såg att han inte kunde komma
undan; han ville det nog inte heller, men hur skulle han
bete sig, när han kom in till den sjuka? Förmana henne
till undergifvenhet, när han själf var så litet nöjd med sin
lott, komma med tröstegrunder från en lära som han själf
tviflade på, fastän han var satt att förkunna henne — ja,
nu var han där, och då måste han ju försöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
