Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 KAÅPELLPREDIKANTEN.
»Nej, han har ju en sjuk hustru som ligger där inne,
efter hvad han själf sa’. Och jag hörde henne hosta så
rysligt, så jag blef riktigt rädd.»
»Det rummet var ändå det vackraste af hela stugan, »
afbröt kapellpredikanten varmt, »och det är just den sjuka
hustrun, som jag vill tala med er om, mitt herrskap.
Mannen gör visserligen allt hvad han kan för henne, men han
är fattig och hon skulle behöfva starkare föda och ett glas
vin emellanåt, och jag tänkte just bedja fru Holmer, om
det inte vore för djärft att, då man är så här obekant...»
»Nu är vi ju inte obekanta längre!» afbröt frun med
sitt älskvärdaste småleende. »Och vi ska’ rysligt gärna
se till att hon kan få litet starkare föda... och ett par
buteljer godt portvin kan vi nog vara af med — eller
hur du, Agnes?»
»Ja, mamma, vill du kanske att vi genast ska’ göra
i ordning en korg och...»
»Öch jag har en ask med chokolad, som jag inte
behöfver,» inföll lifligt atelierförestånderskan, »och litet
köttextrakt...»
»Kött ja!» ropade Vicke med förståsigpåaremin. »Det
är just det fina, det!»
»Ja, stackare, det har de nog inte så godt efter,»
bifogade fru Holmer. »Odch så skaffa vi henne ett tjog
ägg, sådana har mor Hanna godt om, och hon tar inte
mer än 80 öre tjoget ...»
»Jag vet inte hur jag skall kunna tacka er, mina
damer!» sade kapellpredikanten med uppriktig glädje i
sitt långlagda ansikte. »Men en sak vill jag ändå be er
om. Jag vet inte riktigt, om mannen skulle tycka om
att få allt det där goda utan all ersättning.»
»Jaså, är han kanske för stursk att ta’ emot hvad
som skulle vara nyttigt för den sjuka hustrun?» frågade
fru Holmer med en viss skärpa i rösten. »I det fallet
så...»
»Visst inte af sturskhet,» fortfor kapellpredikanten,
»men han kan ju arbeta och arbetar också som en träl,
och skärgårdsfolket är nu erf gång så...»
»Ja, det är ena kuriösa prissar!» inföll Vicke. »Men
det hjälpes ju med att fruntimmerna låter honom få betala
med litet skolagning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
