Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 87
att hustru min kryat till sig litet. Hon sitter i sängen
i dag och hon har tvättat och kammat barnungarna. Ja,
pastorn ska’ riktigt ha tack och heder för att han tog
med sig de snälla fruntimmerna — de ha varit här om
igen — ja det förstås, de bägge unga! Och all den rara
maten som de hade med sig se’n — den har allt gjort’ena
godt där innel Om jag nu bara visste hur jag skulle
bära mig åt för att kunna göra någe’ så när igen; men
si det...»
»Om jag inte misstar mig, så håller ni redan på!»
sade kapellpredikanten och pekade på kängorna.
»Ja kors, men hvad ä’ det? Inte kan di nöta så
mycket, som...» j
»Usch jol Var lugn, mästarn!» ropade Vicke
muntert, i det han slog sig ned vid bordet. »Vi ska’ ha dem
att gå rundt ikring ön, så skosulorna ryker om dem!»
Och medan skomakarens allvarliga ansikte till och
med drog sig till ett leende, försjönk Vicke i mycket
djupsinniga betraktelser öfver kängorna, dem han synade
mycket noga. Han såg med tillfredsställelse att de voro
höga öfver vristerna och lagom små, och vidare att
klackarna endast voro helt obetydligt slitna på innerkanten
— allt saker som tydde på en vacker fot och en lätt
gång.
»Det här är väl gamla fruns?» framkastade han helt
oafsiktligt som det tycktes, men väntade likväl med spänd
uppmärksamhet på svaret.
»Nej då, nog är det mamsällas!» svarade skomakaren.
»Hon hade dom med sig själf, när hon va’ här i morse.
Men vill nu inte pastorn titta in te’ hustru min ett tag?
Det skulle allt göra’na godt te’ få tala med pastorn några
ord i dag med.»
Och denna gång var det utan all förlägenhet som
kapellpredikanten trädde in i den lilla ljusa kammaren,
där den sjuka satt upprätt i sängen och hade psalmboken
framför sig på täcket. Han märkte med glädje att hon
såg lugnare ut, om också inte starkare, och när hon tog
emot honom med ett fåordigt men varmt tack för att han
bedt »de rara stockholmsfruntimmerna» komma dit, tyckte
han själf att han började finna något skäl för sin tillvaro
både i världen i allmänhet och på ön i synnerhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
