Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 91
»Ja gunås, det ä’ nog ett sant ord,» återtog hon med
en djup suck, »och det kan nog ingen gå värre åt mig
för eländet än hvad jag gör själf. Men nu har far vändi
om därinne, se’n pastorn var här, och nu vill han prompt
att jag ska’ gifta mig med den... den som har skull’n
för’et lika väl som jag, och si det...»
»Nå ja, men det är ju också det enda sättet att
godtgöra felet.»
»Tror pastorn det med? Men om jag nu har kommi’
under fund me’ hurdan karl han är, och om jag inte kunde
tänka mig någe’ värre straff än te’ bli’ hustru åt en tocken
— hvad skulle pastorn då säga?»
»Att det straffet får ni också lof att bära, ty det är
ju inte bara honom och er det gäller. Och att han är
sådan som ni säger — det borde ni ha tänkt på förut.»
»Det vet jag nog, men det var inte godt, det, ska’
pastorn tro. Inte ställde han sig så, och inte tänkte jag
så långt häller. Men nu har far talt me’ mej i dag —
och nu vill han prompt att vi ska’ gifta oss, och jag vet
mej ingen lefvandes råd. Mor vill det inte häller, men
si far ä’ sådan, att har han fått något i hufve’t, så sitter
det där, och när han nu inte vill slå ihjäl mig längre, så
vill han te’ minstingen att jag ska’ gifta mej med den
som fört mig i olycka — men jag kan’et inte — jag
kan’et inte. Förr går jag i sjön.»
»Tycker ni då inte om honom längre?»
»Jag tror aldrig jag tyckte om’en rätt, fast jag var
tokig och lät narra mig åf’en. Jag gjorde, jag, som de
andra flickorna här på ön, jag lät schasa och prata me’
mig på danserna och tänkte inte på någe’ ondt och var
så säker på mig att det allri’ skulle bli’ någe’ allvare —
och när han då prata’ i mig, att jag var den vackraste
jänta han sett och att han skulle ta’ lifve’ åf sej, om jag
inte brydde mig om’en, ja så trodde jag honom, jag, och
så blef det som det blef.»
Hon torkade bort tårarna med halsdukssnibben och
fortfor efter ett par ögonblick:
»Men si det ä’ så svårt te’ tala med far, för han ä’
så förfärligt sint och häftig, och nu när han ä’ sjuk, så är
han ytter värre än annars. Därför ville jag så gärna be
pastorn säga honom, att jag vill göra hva’ som helst
annat, bara jag slipper gifta mig me’ ... me’ honom, som...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
