Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 KAPELLPREDIKANTEN.
mor inne hos far, och i köke’ håller di på med maten, och
om därför pastorn skulle villa komma me’ ner i trä’gåln,
för där ä’ det ingen som kan höra oss.»
»Gärna det,» svarade kapellpredikanten vänligt. »Gå
förut och visa vägen, så följer jag efter.»
Det gjorde hon, och längst ner i trädgården, där
muren var helt och hållet dold af en lång list med höga
hallonbuskar, stod en gammal stenbänk under ett
äppleträd, som var alldeles öfverfullt med halfmogna frukter.
»Vill inte pastorn vara så go’ och sitta ner?» frågade
hon och visade på bänken.
Kapellpredikanten satte sig och väntade med en viss
orolig nyfikenhet på hvad han skulle få höra. Han såg
att hon skiftade färg oupphörligt och flyttade sig oroligt
fram och tillbaka där hon stod, och i det han makade sig
åt ena sidan af bänken, sade han i så uppmuntrande ton
han kunde:
»Sitt här bredvid mig, så får jag höra hvad det är
som ni vill anförtro mig!»
»Nej tack, go’a pastorn, det är nog bättre att jag
står»
»Jaså, hvarför det? Sitt ner nu och tänk er
ingenting annat än att ni talar med en vän, ifall det skulle
oroa er att ni har någonting att tala med prästen om.»
»Gu’ signe pastorn för det,» svarade flickan med ett
djupt andetag och satte sig efter någon tvekan på
motsatta ändan af bänken, alldeles ytterst, så att det blef så
långt rum mellan henne och kapellpredikanten som
möjligt. »Se det ä’ svårt att komma fram med det som jag
vill säga.»
»Än om jag nu vet alltsammans förut då? Är det
då inte lättare?» frågade kapellpredikanten och såg på
henne allvarligt och pröfvande.
Färgen försvann alldeles från hennes ansikte, och nu,
helt och hållet blek, såg hon på honom med oroliga blickar
och hviskade frågande:
»Har han sagt pastorn tocken olycka jag har råkat i?»
»Ja, det har han.»
»Och pastorn vill ändå tala me’ en så’n stackare som
mig?»
»Vi ä’ nog stackare litet hvar, kära barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
