Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPELLPREDIKANTEN. 93
med bägge händerna för pannan och ropade alldeles
utom sig:
»Å’ han gift? Gift! gift!»
»Seså, lugna er, lugna er. Jag borde kanske inte
ha sagt er så oförberedt... men när jag hörde edra ord
nyss...»
»Gift?» afbröt hon å nyo, i det hon knäppte ihop
händerna och sjönk ner på bänken bredvid
kapellpredikanten. »Nå, Gud vare tack och lof!»
»Ja, men han kan bli fri. Och om er far föresätter
S1g...»
»Det må han göra, och den andre må bli fri femton
gånger, men si aldrig blir han min man!»
Det var med en bestämd segervisshet hon uttalade
dessa ord, och i det hon med en beslutsam åtbörd reste
sig upp fortfor hon:
»Det budet ska’ pastorn riktigt ha’ tack för! Och
vill nu inte pastorn säga det åt far, så kan jag göra det
själf, för nu kan det aldrig bli frågan om någe’ giftermål
oss emellan.»
Kapellpredikanten blef allt mera häpen och kände sig
allt besynnerligare till mods. Det var en ny sida af
skärgårdsfolkets lynne som här mötte hans blick, och han
anade nästan att det var mera den rika
hemmansägardottern som kände sig befriad från fruktan för
föreningen med en som ingenting ägde, än det var den unga,
felaktiga kvinnan som fruktade en framtid tillsammans
med en man, som hon inte längre älskade, som hon
kanske aldrig hade älskat med någon djupare känsla än
sinnesrusets.
»Och det grämer er inte att ni glömt edra plikter
för en sådan mans skull?»
»Jo, det har väl pastorn hört att jag det gör!» svarade
hon med ett försök att återgå till sin förra, mera
förkrossade ton. Men hon öfvergaf snart försöket och
fortfor, som om hon inte längre ansåg det nödigt att sticka
under stol med hvad hon kände: »Men det har väl händt
flera än mig, och inte ska’ en väl därför behöfva gå och
bli rakt olycklig i all sin tid häller!»
Kapellpredikanten ämnade svara med en allvarlig
tillrättavisning, då i detsamma moderns röst hördes uppe ifrån
huset ropande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
