Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 KLOKA MAJA.
»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det
gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång
gjort sig omak och kummi’ hit, så ska’ du fäll också höra
på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att
vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’
mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där
te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir
billigare ...»
Men se kostnaden, det var just att taga Anders
Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt
vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma
steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det inte
alldeles såg ut som om han ville bitas:
»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä fatt då. Men
när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte
undra på om en blir sint öfver eländet.»
»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en
har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’
passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars skulle
vi fäll inte ta oss så värst åf ena. Men titta nu, ska’
Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen,
som det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han
hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’ en annan liten
klump, som sir ut som ett hjärta?»
»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och
stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska’
betyda då?»
»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke” och att
det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja
med bestämd ton.
»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders
Jonsson och stirrade envist i vattnet.
»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’
hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de
där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»
»Det tycker jag en blind borde kunna si» inföll mor
Lovisa afgörande.
»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!»
medgaf Anders Jonsson.
»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t, ska’ jag
säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och
skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
