Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kornblixt - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 KORNBLIXT.
yppersta gåfvor för att blifva en stor vetenskapsman —
och nu brädgårdsbokhållare och familjeförsörjare i stället!
Orättvis, som alla unga, anklagade jag i mitt sinne hans
mor och systrar för att de inte hellre svulto än
underkastade honom en sådan uppoffring, och jag skref tillbaka
ett långt bref, hvari jag besvor honom att inte kasta bort
sin framtid, att återvända till Upsala och åtminstone taga
sin kandidat — sedan kunde han ju blifva lärare att
börja med och litet längre fram kunde ljusare utsikter
öppna sig.
»’Nej, vet du,’ svarade han, ’hellre räknar jag plank
och bräder, än gör mig till bokproletärl Utan
brödbekymmer hade jag kanske kunnat komma någon vart
på lärdomsvägen — med sådana skulle jag gå under.
Hvem vet? En vacker dag sitter jag kanske som
välmående träpatron på en stor egendom häruppe — och
tro mig, jag skall vara försiktigare än min stackars,
olycklige far. Hade han varit mindre godtrogen, så hade han
nog stått sig — men det är ändå vår tröst att vi kunna
begråta honom som hederlig karl’
»Vi brefväxlade länge och flitigt, men hur det var
så tog jag mina juridiska examina och lämnade Upsala
för att lära mig praktisera i domaryrket. Jag lät skrifva
in mig som auskultant i Svea hofrätt och fick sedan plats
som biträde åt en häradshöfding uppe i Värmland och
hade mycket att göra. Brefväxlingen afstannade så
småningom, och gud vet om det inte egentligen var mitt fel
att så blef.
»Så mycket fick jag likväl veta, innan den alldeles
upphörde, att hans mor dött, att den ena systern blifvit
gift med en jägmästare och att han själf ämnade byta om
plats och som inspektor flytta öfver till Finland till
trakten af Kotka, där just då några företagsamma norrmän
hade börjat exploitera de finska skogarna, och där de att
börja med skuro guld med tälgknifvar, som ordspråket
säger.
»Jag tyckte för resten inte alls om det brefvet. Det
var honom så olikt — det låg som en bottensats af
guldtörst uti det, och hvad som mest stötte mig och som väl
också gjorde, att jag inte kom mig för med att besvara
det förrän långt efter, var just slutet, som jag aldrig
kunnat glömma och som lydde så här:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
