Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidig snö - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG SNÖ. 203
igen. Jag skall höra efter om inte mamma vill komma
ut och hålla farbror sällskap.»
Och innan Edvin hann svara att han tyckte att
sällskapet var bra som det var, hade hon skyndat upp och
var ute ur rummet med en tämligen påfallande brådska.
Edvin satt kvar och började fundera på hvad det
kunde vara åt henne, och under funderingarna fick han
maskinmässigt fatt i albumet och öppnade det på slump.
Han tittade uti det och studsade: det var hans eget
ansikte som blickade emot honom ur ett kabinettskort, som
upptog hela ena sidan i det uppslagna albumet.
»Nå, flickorna sitter väl längre bort,» tänkte han och
började bläddra med en egendomlig ifver, hvars orsak han
icke själf kunnat förklara, om man frågat honom därom.
Men hur han bläddrade, så fick han inte tag i några
läsflickor. Där sutto endast äldre, vördnadsvärda
personligheter, par om par; några af ämbetsmännen från verket
och ett par tre präster samt några af de skådespelare
och sångare, som mest läto tala om sig. De sista bladen
voro upptagna af några barnporträtt.
»Det var underligt,» tänkte han för sig själf, »aldrig
brukar Ragna narras. Och inte kunde det väl vara —
ah! Hvarför skulle hon väl sitta och se på mig? Men
här är ju en hel mängd andra gamla porträtter också och
det kan ju hända —»
Längre kom han inte, ty nu märkte han att det låg
ett litet hopviket papper emellan bladen där hans porträtt
satt, och det var väl därför, som albumet öppnade sig
precis just där.
Han tänkte och tänkte, men så blef han förargad på
sig själf och slog igen albumet just lagom för att inte
blifva öfverraskad af Ragna, som i detsamma inträdde från
de inre rummen.
Hon hade nu sin vanliga färg och såg helt lugn och
obesvärad ut, när hon underrättade honom om, att moderns
hufvudvärk icke tillät henne att komma ut, utan att han
fick nöja sig med hennes sällskap till dess fadern kom
hem.
»Vill inte farbror sitta i soffan, så få vi prata och
fördrifva tiden så godt vi kunna?» frågade hon och satte
sig i ena soffhörnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
