Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidig snö - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 TIDIG SNÖ.
öfver hennes läppar, som än darrade, än tycktes vilja
draga sig till ett leende:
»Den jag tycker om är en underlig människa. Han
tror att han är gammal, men jag vet att han är ung —
han tror att ingen bryr sig om honom, men jag vet en
som gör det — han tror att jag är ett barn, men det är
jag inte — han tror kanske att han inte kan hysa någon
kärlek längre, men jag tror att han kan det — han tror
att mamma och pappa inte vill ha honom till måg, men
jag vet att de inte säga nej — och slutligen tror han att
hans hvita hår skrämmer mig, men det gör det inte —»
»Herre min Gud, Ragna!» ropade Edvin Bark med
en stämma som en tjuguåring; »är det möjligt, är det
tänkbart att... att... men det är ju galenskaper,
vanvett... skulle jag... den hvithårige...»
»Ja, när jag nu är en så tokig flickunge, att jag
tycker om Edvins hvita hår — när jag inte vill säga
farbror längre, utan du, du, — när jag tyckt om dig i
tre hela år och du ingenting sett, ingenting märkt,
ingenting förstått — ja, så var jag ju tvungen att säga det
själf och nu vill jag dessutom säga — —»
Men det blef ingenting af med det, ty med ett par
kraftiga armar om sitt lif och med ett par varma läppar
mot sina, är det sannerligen inte godt för en ung flicka
att säga ut allt hvad hon har på hjärtat.
Och när de sutto där i aftonsolens varma sken och
den tidiga snön i hans hår blandade sig med hennes
vårblonda lockar, började han själf tro på en andra ungdom,
som skulle bli varmare och långt varaktigare än den
första.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
