Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILLOVÄGAR. 217
förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till
slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på
eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm,
kastade han sig. drucken som han var ner i lotsbåten och
gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas
ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom
ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så
omöjligt som att ta’ ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och
det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig
karl, en lots som få och en nmålrohållare som ingen. Och
emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig
och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som
omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och
trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och
det berodde på hur stark den blänkningen var, om han
skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle
få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes
Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så
vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat
Österman ombord på skonarn.
Men det hade han nog inte. Jonson och de andra
karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om
den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna
eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i
lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan
hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur
dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka
inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte
särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton,
tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk
än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som
hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon
gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur
det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för
Olof häller?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
