Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILLOVÄGAR. 225
»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af
lotsarna till den i båten sittande fyrvaktaren.
»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort,
afbruten stämma, och då en af de unga ändå ville hjälpa
honom, var han nära att hoppa i sjön, ty båten var redan
ute och dref för starka årslag utåt fjärden.
Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom
förklingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan,
och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns
taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva
följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes
draga sig utåt hafvet.
Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare
takt, och om ännu några ögonblick till, upphörde det
alldeles.
»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa
stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor
Stina!»
I detsamma stack ångarens för fram bakom den
utspringande bergudden och syntes långt ute på sjön som
en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens
upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt
seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt
och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som
tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett
längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som
gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes
hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig
igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt
raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några
ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med
full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få
matta månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.
»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade
fyrvaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande
stirrade utåt sjön.
»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen
uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två —
eller hvad säger ni, pojkar ?»
Hedberg. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
