Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 VILLOVÄGAR.
sedan, i det han med sväfvande blick såg bort ifrån
modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som
hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör
ni Österman orätt, mor — för han ä’ mycket bättre än
jag — och hade inte han varit...»
»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön
och hjälpte dig te lasarettet — men det var ju ändå för
hans skull som du fick bene’ mellan båten och fartyget i
den där välsignade stormen om kvälln —»
Olof steg upp och gick haltande några steg öfver
golfvet, stödjande sig mot käppen. Han pustade tungt
och strök sig med handen gång på gång öfver pannan,
som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett
beslut, haltade fram till modern och lade sin hand på
hennes arm, frampressande med möda, som om det bränt
honom på läpparna:
»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte
mellan båten och fartyget som jag fick knät mitt förstört !1»
»Hvad i herrans namn säger du, gosse ?» stammade
modern, i det hon halfvägs reste sig upp från stolen där
hon satt.
»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne
tillbaka ner i stolen, »och si inte på mig, så ska’ jag tala
om för er alltihop, som det va’ från början te slut. Det
va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi la’ till ve skonarn,
och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom i
vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och
höll opp mig, till di fick kasta ut en ända från skonarn
och fick upp oss båda två, fast det blåste så, att han fick
brassa back, för att inte gå ifrån oss. Och sen fick han
lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full
fart, ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna
och släppa oss opp, utan talte med oss att vi skulle följa
med opp till Vaxholm - men när vi kom dit, så låg jag
och sof och Österman stod vid roret, och eftersom vind
höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång.
Och när ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och
traktering, och Österman ville att vi tvärt skulle gå
ombord på en ålandsslup som var på utgående — men det
ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång
kommit till stan, så ville jag också se mig omkring, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
