Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILLOVÄGAR. 233
»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror
du det blir när haltningen ä’ borta?»
»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på!
Men säg nu ingenting om det här, hvarken åt far eller
nå’n annan, för jag lofte Österman, att jag skulle tiga
me’t ! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag tyckte
att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan
det var sagdt.»
»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern
glad, i det hon tog sonens händer mellan sina. »Då kan
’en ju hoppas på, att du tar dig till vara! Men säg mig
nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du
bära det, att Österman får’na?»
»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en
sådan hustru som Lotta. Och när hon i alla fall inte
tyckte om mig, så...»
Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes
ett kraftigt tag i klinkan. Både modern och sonen vände
sig åt dörren till; den öppnades, och in trädde Lotta i
stugan och efter henne Osterman. Innan mor Stina hann
säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog
Österman till orda:
»Här kommer fästfolk!1» ropade han muntert. »Och
nu ä’ vi här, för te bjuda på bröllop te’ juldan »
Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina
steg upp och gick fram till Lotta, som såg skinande
glad ut.
»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade
hon, bara för att säga något.
»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på
Österman med en trohjärtad blick.
»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig !»
ropade Österman. »Men när han såg att jag kom nykter
hem från stan sist, och att jag varit nykter ända se’n, så
gaf han me’ sig te’ slut.»
Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne
lycka, gick mor Stina fram till Österman, fattade med sina
båda valkiga händer om hans väderbitna näfve och sade så
sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack !».
Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans
för modern, men han låtsade ingenting om, utan ropade helt
muntert i det han slog armen kring lifvet på fästmön sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
