Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 VILLOVÄGAR.
arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara,
att jag tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag
slog knäet i stengatan, så att det skar i hela kroppen, och
sen visste jag inte åf någe mera!»
»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!»
mumlade modern mellan tänderna.
»Hvad säger ni, mor?»
»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom
te’ dig igen ?»
»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på
lasarette’, och knät och hela benet var så styft och ondt,
så jag kunde inte röra det en smul. Och det var en
ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte
hur jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång,
ljushårig karl som fört mig dit och han hade fått tag i mig
på ett poliskontor, sa’ han — och då skämdes jag som en
hund, och när Osterman kom dit fram på middan, så tordes
jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på
beskrifningen att det var han som hade fraktat mig dit!»
»Aldrig kunde jag tro att han skulle kunna vara så
bra Men så där ä’ det! En gör allt människor orätt
ibland och det värre ändå!»
»Öch vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde
se’n i ögonen?»
»Nej, hvad sa’ han?»
»Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men
inte ska’ du skämmas för mig inte, utan för dig själf!
För sir du, jag har nog smakt på den där ekluten, jag
med, och det har sin nytta med sig det ocksål För sir
du, har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’
taljan duger te’, om hon låter sträcka på sig eller inte”
»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»
»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss,
för när Österman talte om hur vi kommit hemifrån och
att ni satt här och inte visste om vi va’ lefvande eller
döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva ut
mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att
gipsen inte blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop,
sa’ han! Och han sa’ att haltningen skulle nog gå bort
i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för
stadstrapporna — och dom ska’ jag nog akta mig för hädanefter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
