Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade dalarna, där de lefva af torkadt kött. Då de behöfva ombyte,
kunna de alltid komma öfver en björn eller kanske ett rådjur i
skogarna. Vi hade lägrat oss i en furuskog nere i dalen och redde
oss tämligen bra. En dag hade jag träffat på hvad jag ansåg för
den rikaste åder jag någonsin sett. Jag hade fickorna fulla af
kvartsbitar, i hvilka guld tittade fram öfverallt, och du kan förstå,
att jag gick ned till lägret med lätt hjärta. På en kvarts mils
afstånd därifrån såg jag Hoppande hästen komma springande emot
mig. Han behöfde icke säga, att något var på tok. Så snart han
kom fram till mig, sade han: ’Uter.’ ’Många, höfding?’ frågade
jag. Han höll upp sina öppna händer två gånger.
»’Tjugu’, sade jag, ’det låter illa. Huru långt härifrån äro de?’
Han sade, att han sett dem komma öfver en bergkam på andra
sidan om dalen. ’Då måste vi naturligtvis vara på vår vakt. Hvad
kan det fördömda packet vilja här nu?’ ’Krigarskara’, sade
höf-dingen. Tndianjägare träffat på vårt spår och lämnat bud därom
i byarna.’ Platsen, där vi träffats, låg bland en mängd
rullstens-block. Det hade icke snöat på fjorton dagar, och naturligtvis kunde
rödskinnen hvar som helst se våra spår, som förde från och till
lägret. Vi voro till fots den gången men hade en packhäst för
vår utrustning. Naturligtvis skulle de taga denna och allt, som
fanns i lägret. Jag tänkte icke mycket på förlusten, hufvudsaken
var här endast att rädda våra skalper. Vi hade satt oss ned bakom
ett klippblock, då jag träffade honom. Plötsligt hörde vi ett tjut
från det håll, där vårt läger låg, och vi förstodo, att rödskinnen
funnit det. ’De kunna väl icke följa vårt spår här, höfding?’ Han
skakade på hufvudet. ’Spår öfverallt, icke veta, hvilket vara sist.’
Vi kunde se lunden, där de hade sitt läger, och de kunde
naturligtvis se klipporna, där vi befunno oss. Om vi begåfve oss uppåt
berget, hade de säkert inom ett ögonblick varit efter oss. Det fanns
således intet att göra annat än att ligga kvar, tills det blef mörkt.
Vi hukade oss ned bland klippblocken och höllo utkik på lunden
genom en remna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
