Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aflägsnades det, tills sanden på bottnen endast var en fot djup. Nu
afstängdes vattnet, sanden gräfdes upp och vaskades noggrant för
hand i skålarna. På bottnen af hvarje skål kvarstannade, sedan
all sand blifvit aflägsnad, en viss mängd guldstoft, och mängden
ökades, ju mer man nalkades bottnen. De två sista skålarna
inne-höllo en ansenlig mängd.
»Det ser icke mycket ut», sade Tom, sedan allt blifvit
sam-ladt på ett ställe.
»Det är ett tungt ämne, min gosse», svarade Harry. »Huru
mycket tror du, att det är, Jerry? Omkring tolf uns, skulle
jag tro.»
»Det är det minsta; jag tror närmare fjorton.»
»Det är i alla fall ganska bra, gossar», sade Harry. »Det gör
ungefär ett skålpund om dagen, och det är lika mycket, som den
rikaste malmen gaf i Kaliforniens bästa dagar.»
Under de följande sju veckorna arbetade de oafbrutet. Tvärt
emot deras förväntningar blef sanden icke just mycket rikare längre
ned, än den visat sig vid första profvet, men den var alltjämt lika
gifvande, och resultatet uppgick till mera än ett skålpund guld om
dagen. Detta förvarades i små påsar af rådjursskinn, hvilka
fördelades på de olika sadelpåsarna, så att de i händelse af ett plötsligt
indiananfall icke skulle löpa fara att lämna dem efter sig.
Indianerna turade om med att jaga, eljest höllo de vakt i lägret, och
Tom stannade kvar där, endast då en af dem var borta. En dag,
då guldgräfvarne hvilade sig från arbetet och sutto vid sin måltid
— hvilken de plägade taga med sig för att icke förlora tid med
att gå den långa vägen till lägret fram och tillbaka — nådde
knallen af ett bösskott deras öron. Alla störtade upp, grepo sina
bössor och lyssnade uppmärksamt. Efter en minut hördes ytterligare
två skott tätt efter hvarandra.
»Bestämdt rödskinn!» utropade Jerry. »Jag kunde väl tro,
att vår lycka var för stor för att kunna räcka länge.» De sprungo
af alla krafter utför den lilla dalen och stannade först, då de kommo
till dess mynning. Därpå smög sig Harry fram med stor försiktig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
