Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - A. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungarike, och i hvilkas botten man alllid
finner ett rinnande vatten, som, der det möter
något hinder på sin väg, utvidgas till en sjö,
hvilken i sin ordning söker sig ett aflopp, så
snart tillfälle dertill gifves.
En annan egenhet, som den svenska jorden
företer, är den, att dess bergutbredning öfver
allt ligger nära till ytan, att man ingenstädes
har långt efter urberget, och att de mägtiga
flötshvarfven i andra länder här nästan öfver
allt saknas. I sydligare länder uppträder
urberget blottadt endast i bergens högsta, skarpa
spetsar; deremot ser man i Skandinavien
graniten öfver allt i dagen och bildande hela
bergsryggar, som stryka igenom landet eller, mer
utbredda, bilda dess yta och innehålla de
jernmalmer, som utgöra Sveriges rikedom och
likasom med ett bälte af jern omgjorda mellersta
delen al Sverige från Wermland ända till
Uppland. Ty den svenska jordens grund består
af urgneiss-formationen, inom hvilken graniten
uppträder med talrika artförändringar. I
grannskapet af jernmalmslager öfvergår graniten till
glimmerskiffer, hvilken bergart ock är allmän
i fjälltrakten samt der bildar hela berg och
bergsryggar. Derjemte åtföljas malmlagren ofta
af urkalk, hvilken man träffar på spridda
ställen i mellersta Sverige, t. ex. vid Sala i
Westmanland. Af öfvergångs- (nu s. k.
primära) formationer har Sverige endast få att
uppvisa, och dessa skilja sig derjemte
ansenligt från dem i södra Europa. Här stiga
öfvergångsbildningarne i höjden; men i Sverige
sträcka de ut sig på bredden, och man träffar
hos oss icke, såsom i Schweiz, kalkmassor af
6 till 7000 fots höjd med knappt en mils
omfång, utan deremot, såsom i Vestgötabergen,
Kinnekulle, Billingen, m. fl., kalklager af blott
ett par hundrade fots mägtighet, men med ett
omfång af flera mil. Derjemte ligga den svenska
öfvergångs-formationens lager med stor
regelbundenhet ofvanpå hvarandra, icke, såsom i
Schweiz, utom hvarandra. Våra
öfvergångsbildningar träffas merändels vid landels största
insjöar, t. ex. vid Wenerns östra sida i
Vestergötland, på Wetterns östra strand i
Östergötland, på Hjelmarens sydvestra sida i Nerike,
på norra sidan af Siljan i Dalarna
(Osmundsberget) och på sydöstra sidan af Storsjön i
Jemtland (äldre Siluriska formationer). De
bägge sistnämnda öfvergångsformationerna äro
imellertid de minst utvecklade, medan t. ex.
Kinnekulle på Wenerstranden består af
sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och trapp
(diabas), Mösseberg af samma bergarter,
Halle- och Hunneberg deremot sakna
kalklagret, Lugnås åter består af blott
sandsten och alunskiffer på en grund af granit,
förvittrad på ett eget och märkvärdigt sätt.
Billingen företer Sveriges vidsträcktaste
trapplager, och på den s. k. Storfalan, hvars
medelpunkt är staden Falköping, ligger Sveriges
vidsträcktaste blottade kalkstens-slätt med de
derifrån sig höjande trappkullarna Mösseberg
och Ålleberg, Högstensberget, Gisseberg och
Fåredalsberget. I Östgötaslättens
öfvergångsformation är likaledes kalken rådande, likasom
på Öland och Gottland, Sveriges bägge
största öar, hvilka bestå nästan uteslutande af
kalksten och antingen alldeles sakna de lager,
som eljest charakterisera den svenska
öfvergångsbildningen, eller hafva dem i högst
obetydlig massa. Gottlands hela yta betäckes af
den yngre siluriska formationen, som eljest
uppträder blott på några ställen i Skåne.
Uti denna Sveriges sydligaste del närmar
sig öfvergångs-formationen mer till samma
bildning i södra Furopa, och här tyckes
kalklagret, som är svart till färgen, utbreda
sig öfver en ansenlig del af slätten, ehuru det
blott på spridda ställen förekommer blottadt.
Äfven här åtföljes kalken, likasom i
Westergötlands öfvergångstrakt, af lerskiffer, som
likväl icke ligger ofvanpå, utan i fördjupningar
bredvid densamma, af alunskiffer, som vid
Andrarum är sammanhopad i ett lager, så
mägtigt, att man icke ens på 400 fots djup
funnit dess botten, af trapp, som bildar några
små, men märkvärdiga kullar på slätten, hvilka
tydligt bevisa, att de blifvit i smälthett
tillstånd uppdrifna igenom den af dem förändrade
lerskiffern, samt af åtskilliga andra yngre
plutoniska bildningar, basalt (i Anneklef) och
porphyr, hvilande pä sandsten (vid Öfveds-kloster).
Endast i Skåne förekomma slutligen de
svenska sekundär- eller flötsformationerna,
dock i spridda lager, utan sammanhang med
öfvergångsbildningen och bestående dels al kalk-,
dels af sandstensbildningar. Till de förra höra
grönsand på södra kusten, gruskalk med
stenvandlingar i nordöstra Skåne, mellan Finja-
och Ifö-sjöarna, krita vid Limhamn nära Malmö,
o. a. st. Yngre kolförande
sandstensformationer förekomma på tvänne ställen, vid
Ringsjön, den s. k. Höörs sandsten, och vid
Höganäs, det största flötslagret (lias) i Sverige, som
sträcker sig 3 mil längsefter Sundet.
Stenkolen här äro likväl yngre än den stora
stenkolsformationens och kunna i godhet icke
jemföras med dennas; formationens lager utgöras
af sandsten och lerskiffer, skifferlera, eldfast
lera, kolskiffer och stenkol. Derjemte eger Skåne
några tertiärbildningar, t. ex. plastisk lera
på kolfältet vid Höganäs, brunkol, kalktuff
m. m.
Särskildt omnämnande förtjena de
erratiska eller rullstensblock, minnen efter
våldsamma katastropher, som vårt land undergått,
med hvilka Sveriges hela jord är öfversållad,
ja, som till och med derifrån utbreda sig ända
öfver Nord-Tyska Slätten, så att den »Svenska
Stenen vid Lützen» förtjenar detta namn, icke
blott genom det stora minne den återkallar,
ulan också genom sitt ursprung. Ett
märkvärdigt faktum, som sannolikt har sin grund
i en af de krafter, hvilka medverka vid alla
katastropher på jordytan, eller den vulkaniska
kraften, är också vattenminskningen vid
svenska kusterna, d. v. s. landets småningom
försiggående upphöjning, som i Bottniska Viken
antages till 4 fot på 100 år. I Blekinge och
Skåne förmärkes icke denna vattenminskning,
som likväl åler uppträder i Halland och i
Bohuslän är lika stor med den på östra kusten
under motsvarande bredd. Skånes kust synes
sänka sig, i stället att höjas, och i Norge har
man trott sig förmärka, att södra delen stigit
10 fot på 1000 år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
