Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - B. Invånarne - c. Näringsfång, Fabriker, Handel - Befordringsmedlen för Sveriges handel - Mynt-, mått- och vigt-systemet - C. Statsförfattning och statsförvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
I samband med kommunikationsmedlen står
frågan om mynt-, mått- och vigt-systemet,
hvilket genom Kgl. Stadgan af d. 31 Jan. 1855
och Kgl. Kungörelsen af d. 3 Febr. s. å.
blifvit till bög grad förändradt och förenkladt.
Dessa förordningar äro hufvudsakligen af
följande innehåll:
Grundenheten för Längdmåttet är foten,
d. v. s. | af hittills gällande aln. Foten
delas i 10 lika delar, kallade tum, och tummen
likaledes i 10 delar, kallade linier. De större
måtten heta stång och ref, och det nya
längdmåttet indelas som följer:
1 ref =10 stänger,
1 stång = 10 fot,
1 fot = 10 tum,
1 tum = 10 linier.
Till mått för ytor begagnas längdmåttens
qvadrater, med qvadratroten som enhet.
Ytmåtten äro följande:
1 qvadratref = 100 qvadratstänger,
1 qvadratstang = 100 qvadratfot,
1 qvadratfot = 100 qvadrattum, och
1 qvadrattum = 100 qvadratlinier.
Enheten för rymdmåttet är kubikfoten,
och indelas detta mått som följer:
1 kubikfot = 1000 kubiktum,
1 kubiktum = 1000 kubiklinier.
1000 kubiktum utgöra 10 kannor och 1
kanna är således, liksom hittills, = 100
kubiktum.
Vigten indelas:
1 Nyläst = 100 centner,
1 centner = 100 skålpund,
1 skålpund = 100 ort,
1 ort = 100 korn.
Räkne-enheten för myntet är fastställd till
värdet af en fjerdedels riksdaler i silfver, enligt
myntordningen af d. 9 Maj 1835, och denna
räkne-enhet, som motsvarar en rdr rgs eller
32 skillingar banko, kallas nu Riksdaler
Riksmynt. Denna riksdaler indelas i 100 lika
delar, kallade Öre och hvartdera motsvarande
ItVV runstycke silfver eller 3VVV runstycken
banko eller Sjfyfr runstycken riksgälds, d. v. s.
nära en half skilling.
C. STATSFÖRFATTNING och
STATSFÖRVALTNING.
Sveriges äldsta författning grundade sig på
slägt- och stamförbindelser och omfattade ett
förbund af fria samhällen (ända från familjen
till Landskapet och Riket), till gemensamt
försvar, med gemensam dom och gudstjenst. I
spetsen för det hela stod Uppsala-konungen,
ensam rådande till konung Agnes död, då
riket delades mellan särskilda utgreningar af
konungaätten, hvarförutan afkomlingarne af
denna ätt, hvilka äfven kallades konungar,
uppodlade öde landsträckor och sjelfva
förskaffade sig riken. Det var dessa sjelfständiga
småregenter, hvilka nedsatt Uppsala-konungens
magt till ett blott religiöst öfvervälde, som
utrotades af lngjald, hvars plan torde varit att
icke blott återställa öfverkonungens mast öfver
Srcithjod (Svea hären, Svea folket), utan att
också utsträcka det öfver Götarne. Detta
lyckades imellertid fullständigt först 200 år
efter lngjald, då Erik Emundsson i medlet af
9:de årh. var ensam konung i så väl Svea
som Göta landet. Äfven vid denna tid visar
sig den Svenska författningen som en
förbundsförfattning. Ätterna med sina fria
husfäder (odalmän, bönder) bildade Häradet,
och ett förbund af flera härader utgjorde
Landskapet, som äfven efter
småkonungarnes utrotande bibehöll prägeln af en utbildad
nationalitet. I spetsen för landskapet stod en
af konungen tillsatt Uöjding, representanten
af det monarchiska elementet, och derjemte
Lagmannen, det demokratiska elementets
representant. Under höfdingen lydde i hvart
härad konungens länsman. Men alla dessa
små samhällen bildade gemensamt en
demokratisk konfederation, Riket, under en enda
konung, som valdes, ehuru Ynglinga-ättens
gudomliga börd föranledde, att under en lång
tid inom denna ätt son efterträdde fader, och
en ärftlighet sålunda fanns med folkets
stillatigande eller uttalade bifall. Rättigheten att välja
konung tillkom ursprungligen Uppsvearne (det
gamla Swithjod, de tre folklanden:
Tiunda-land, Attundaland och Fjædrundaland); men
sedermera (bestämdt 1319, om icke förr)
deltogo äfven de andra landskaperna i
konungavalet. Om rikets allmänna angelägenbeter
rådgjorde konungen med folket särskildt vid hvarje
landskap sting, af hvilka dock det förnämsta
hölls i Tiundaland, trakten närmast omkring
national-templet Uppsala. Detta ting, kalladt
Allshæriar ting (ali härens ting) eller Alla
Svears ting, som årligen bolls på Mora äng,
var icke blott ett vanligt landskapsting för
Uppland, utan dit kommo också besutne män
från de öfriga landskaperna och särskildt
dessas lagmän, då de hade någonting att andraga
hos konungen. Det på dessa ting fattade
beslutet, allshæriardomen, fick konungen ej
bryta, utan måste ban verkställa det. Folket
bestod af fria och trälar (i förra hälften af
14:de seklet afskaffades träldomen helt och
hållet). Till de fria hörde landtboerna, som
innehade jord mot lega och, ehuru utrustade
med alla personliga rättigheter som friborne
män, just derföre saknade de politiska
rättigheterna. Dessa tillhörde deremot blomman af
de frias klass, Odalmannen, den oinskränkta
egaren af sin jord, som icke stod i konungens
eller någon annan herres tjenst, och som, ifall
han var af konungaslägt, eller genom stora
bragder vunnit ära, anseende och rikedom, af
de öfriga hölls i ett högre anseende, dock utan
ökade politiska rättigheter, hvilket anseende
också gick i arf till hans efterkommande.
Detta var den äldsta Bördsadeln, Men derjemte
förekommer också en Tjenstadel, bestående
af dem, som inträdde i konungens tjenst,
såsom hans hofmän och följemän, och hvilka
derföre icke voro «män för sig», såsom
odalmännen. Börd och tjenst gåfvo anspråk på
tignarvärdighet, en hedersvärdighet, som
konungen förlänade åt ättslora och utmärkta
män, äfven bland sina tjenstemän. Namnet
tignarman synes hafva ursprungligen tillkom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
