Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - C. Statsförfattning och statsförvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
mit endast konungar och deras ättlingar
(llersar kallades de gamla häradskonungarne)
samt dessutom hvarje jarl personligen, men
icke hans afkomlingar. Med namnet Jarl,
ursprungligen en pä hög börd grundad
värdighet, utmärktes konungens höfdingar i
land-skaperna; men sedan 12:te seklet betecknar
detta namn det högsta embetet, konungens
högsta representant i riket, som förde
befälet öfver krigsmagten och dömde konungens
dorn *). Jarlen var dock blott en konungens
man, och ingen af konungens tjenstemän
hade säte och stämma i odalmännens rådslag.
Konungens ombud kunde ej tillika vara
folkets, och derföre måste dettas ombud,
lagmannen. vara "bondeson," tillhöra
odalmännens klass. Lagmannen ålåg det alt årligen
på landskapets ting för folket upprepa
innehållet af dess rätlssedvänjor och lagar, hvilka
stiftades af folket med lagmannens biträde,
titan konungens medverkan, och han Yar
landskapets förnämsta domare samt förde
landskapets talan inför konungen eller
dennes ombud. Under lagmannen dömde i
Svea-landskaperna dontare, i Götalandet
tliirads-höfdingar och fjerdingsliöfdingar, hvilka
sistnämda valdes af menigheterna sjelfva.
Domrarne i Svealand tillsattes på det sätt,
att konungens länsman å tinget nämde tolf
män, som valde domaren, hvilken konungen
sutte dom i händer.
Sådan var i det hufvudsakliga det Svenska
samhällets författning, tilldess christendomen
predikades och lossade det band, som fordom
förenat Svear och Götar, — den
gemensamma gudstjensten vid nationalhelgedomen i
Uppsala och Uppsalakonungens derpå grundade
öfverherrskap. Under hedendomens och
chri-stendomens kamp samt under Svears och
Götars 20ü:åriga strider onr hegemonien blef
allmogen utarmad och dess inilylande
för-minskadt, hvaremot de rika och mägtiga
(storbönderna och höfdingarne) tillväxte i magt
på så väl konungens som folkets bekostnad.
Derjemte uppstod en ny magt i staten,
nämligen det Romerskt-Katholska presterskapet,
och småningen inrotade sig grundsatsen om
Ky rkans supremati. Under striderna om
Ihron-följden mellan mägtiga hus hade herrarne
(barones, principes. magnates, som adeln
kallades, så väl börds- som Ijenste-adeln)
stigit i vigt, emedan pretendenterna å ömse
sidor sökte tillvinna sig anhängare. Derföre
hade magien öfvergått till
landskaps-magna-terni ifrån landskapstingen, och
allshæriar-tingct hade förlorat sin förra betydelse.
Folkels magt föll i händerna på andliga och
verldsliga konfederationer, som beslöto om de
allmänna angelägenheterna. Under dessa
aristokraters inflytande uppsvingade sig
Folkunga-ätten på thronen, och Magnus
T.adu-läs, den kraftfullaste regenten af denna ätt, tog
snart ett stort steg till den demokratiska
författningens undergång. Magnus Ladulås
inkallade nämligen lagmännen i konungens
’) Det stora Jarlembetet delades redan i
Magnus J.adulås’ tid mellan två: Drotset och
Marsken.
Geogr. Lexilt.
råd, — detta bestod af ett obestämdt antal
öfver allt i riket boende män, prelater,
konungens högre embetsmän och
förläningsinnehaf-vare samt andra magnater i landskaperna,
med hvilka konungen rådgjorde under sina
resor, och hvilka han sammankallade, då ban
ville höra dem i angelägenheter, som angingo
hela riket. Dessa sammankomster kallades
"hof," sedermera "dagar" eller "herredagar."
Efter lagmännens inkallande i rådet skulle
naturligtvis dettas beslut genom deras
deltagande vinna större anseende af laglighet, och
derjemte tillegnade sig konungen stort
inflytande genom Skenningestadgan 1285, enligt
hvilken, då konungen ville kalla riket till
"samtal," ingen fick der infinna sig, som icke
var kallad af konungen eller hade giltigt
ärende och kom på egen kost. Derjemte
förbehöll sig konungen att med sina råd och
gode män besluta och stadga i sådana
ärenden, som kunde tarfva rättelse, och som "ej
förut voro i lag gömde eller satte," samt
utvidgade derigenom ansenligt sin inflytelse på
lagstiftningen. Samtidigt med detta
undertryckande af det demokratiska elementet ville
Magnus äfven förvandla de förnämsta
odalmännen till konungens män, göra den gamla
bördsadeln till en kunglig adel, hvartill
början gjordes genom adliga eller
frälse-rust-tjensten, som infördes genom Adelsö-stadgan,
likaledes af år 1285. Från denna stadga,
enligt hvilken hvar och en, som gjorde
krigstjenst till häst, skulle vara fri (frälst) från
utskylder till konungen, räknar det
verldsliga frälsesiàndet, såsom sådant, sin
uppkomst. Det andliga frälset, hvartill redan
kon. Sverker Carlsson lagt grunden, förnyades
likaledes af Magnus Ladulås 1282.
Sedan på detta sätt en tjenstadel
uppkommit och derjemte ett preslerskap bildat sig
som en ny privilegierad klass, började
lärorna onr stånd samt om högre och lägre
folkklasser träda i stället för de gamla
grundsatserna om folkets jemnlikhet och allmänna
sjelfstyrelse. Redan den år 1442, under
Christopher, stadfästa allmänna landslagen, som
utarbetades under Magnus Eriksson, ehuru
de andliga då protesterade mot densamma,
och hvilken i konungens och hans
embetsmäns händer lade en större magt än de
gamla landskapslagarnc, stadgar vid lagmansval
och bevillning af utomordentliga gärder en
representation efter stånd (biskop med
klerker, frälsemän och bönder, d. v. s. den klass
af odalmännen, som icke "frälst" sin jord),
och sedan städerna börjat vinna större
betydenhet, uppträder äfven borgareståndet,
köpstadsmännen , hvilka vid Magnus Erikssons
val till konung 1319 voro tillstädes för första
gången och derjemte i den äldsta
riksdagskallelse, som vi ännu ega qvar, dat. Lund
d. 29 Aug. 1359, kallas att infinna sig i
Kalmar d. 12 Okt. s. å., tillika med fyra män
af allmogen från hvar lagsaga, ltönder och
borgare fingo imellertid icke alltid deltaga i
statsangelägenheterna, utan kallades, sedau
aristokratiens magt hunnit utbilda sig, till
riksmötena blott vid hotande faror eller högst
vigtiga angelägenheter, eller dà de kundo för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
