Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - C. Statsförfattning och statsförvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
stärka ett parti eller tjena till motvigt mot |
ett annat. Det hände dock, alt de två lägre
stånden, sedan Engelbrecht väckt dem till
medvetande af sina krafter, stundom
handlade på egen hand, t. ex. då bönderna, tolf
från hvarje landskap, efter Carl Knutsons död
sammanträdde och förelade Riksens Råd att
träffa någon öfverenskommelse, "emedan de
ingalunda kunde lida någon tvedrägt i
landet." Förnämligast genom borgare och
bönder valdes Sten Sture den Äldre till
riksföreståndare. Hr Sten kallade 1470 till
Upsala alla värdiga herrar, prelater, clerker,
riddare, friborna (svenner), frälsemän,
köpstads-män och menige allmoge; bland de i
Wadstena 1471 församlade nämnas ä fven
bergsmän, hvilka också förekomma i den uti
Upsala 1484 gifna stadfästelsen på Kalmar-Recess
af 1483 samt i rådets och ständernas
förening 1499 om Christian II:s val till konung.
Allt detta tillhör dock blott den Svenska
ståndsrepresentationens förberedande period,
hvilken fortfor ända till Gustaf II Adolf.
Genom Vesterås Recess och arfföreningen
omskapade Gustaf Wasa Sveriges
statsförfattning; han störtade genom den förra den
gamla hierarcbiska byggnaden och gjorde thronen
ärftlig genom den sednare. Under honom och
hans söner finnas riksråden ännu spridda i
provinserna, och först 1002 upprällades^en
ständig rådkammare med 12 ledamöter.
Ännu under Gustaf Wasa uppträda de gamla
landskapsförbunden och underhandla dels
sinsimellan, dels med konungen, och den
sistnämde håller möten med enskilda landskaper,
med allmogen särskildt, med allmoge och
köpstadsmän tillhopa o. s. v. och derjemte ock
med ombud frän hela riket. Herredagar
utan tillkallande af kommunernas ombud
försvinna alldeles med 1500:talets utgång, och
vid denna tid förekommer namnet riksdag
allmännare i de offentliga handlingarna.
Öf-verläggningarne vid dessa synas hafva varit
gemensamma, t. ex. vid den vigtiga
riksdagen 1527, i Dominikanerklostrets sal i
Vesterås; men konungens "framsättningar"
besvarades särskildt af hvarje stånd. Vid
riksdagen i Strengnäs 1547 förekomma
protestantiska kyrkoherdar i de k<Uholska prelaternas
ställe, och till Gustafs sista riksdag kallades
adeln, ordinarii (biskoparne) samt tvä
beskedliga prcstmän af hvart stift, tvä bönder från
hvart härad och fyra borgare från hvar
köpstad. Under stridigheterna mellan hertig Carl
och Sigismund tillkom ett nytt element,
krigsbefälet (1594), och 1595 kallades äfven
meniga krigsfolkets ombud till riksdagarna,
men nämnas icke mer efter 1598, hvaremot
krigsbefälet först 1780 upphörde alt kallas
till dem. Adel, prester, borgare och bönder
hade nu mer genom häfdvunnet bruk blifvit
ansedda berättigade att, jemte Rådet, kallas
till riksmötena och representera Svenska
folket, de tre sistnämda stånden genom ombud,
adeln mer eller mindre mangrannt. Redan
från början af 1500:lalet förekommer också
det från Tyskan lånade ordet Ständer, ehuru
ännu med obestämd betydelse, ungefär
liktydigt med menighet eller folket, Uuder
Gustaf, Erik och Johan tyckas rådet och adeln
hafva ansett den afgörande rösten tillhöra
dem, och fastän Carl IX sökte sitt stöd hos
bönderna, ansåg sig ändock adeln, "såsom
Sveriges kronos medledamot och stöd" för
vida för mer än de "andre menige Riksens
be-sutne underdåner," synnerligast sedan de med
ärftliga län försedda grefve- och
friherrskaper-na blifvit inrättade, och sedan, genom Johan
HI:s adliga privilegier af d. 9 Juli 1509,
obe-sutne adelsmän och ade/skapets ärftlighet
utan rusttjenst blifvit erkända i Sverige.
Slutstenen lades genom Gustaf II Adolfs
konungaförsäkran, som erkänner rådets magt,
dess medlarekall mellan konung och folk; en
förklaring, som i anseende till konungens egen
stora personlighet för tillfället hade föga
betydelse, men som dock af konungen
högtidligen bekräftades, och hvilken man sedan icke
försummade att göra gällande.
Under Gustaf den Store stadgar sig den
representativa statsformen. Den första stadgan
för en svensk ståndsriksdag är
Riksdagsordningen af 1617. Enligt denna skall
hvart stånd i sin "cammar" öfverväga de
punkter, som af konungen öfverlemnas till
deras begrundande; men de kunna dock till
gemensam öfverläggning sammanträda på
rikssalen. Dock synes det, som skulle konungen
ensam haft afgörande rätt, utom i frågor om
beskattning och om ändringar i allmänna
lagen. Under Gustaf Adolfs lid höllos tre slag
af sammankomster, vid hvilka folkets ombud
rådplägade om allmänna angelägenheter. Det
första slaget var allmänna riksdagar, till
hvilka alla fyra stånden kallades, och vid
hvilka ständerna, för att undvika allmänna
sammanträden, vid denna tid börjä~ genom
deputerade eller utskott meddela sig med
hvarandra eller med regeringen. Vid riksdagen
1(527 förekommer för första gången ett
hemligt utskott. Det andra slaget utgjordes af
de s. k. utskottsriksdagarna eller mötena
med fullmägtige af adel, prester och borgare,
men utan. bonaestånd, och hvilka egentligen
höllos under konungens frånvaro i Tyskland.
Härtill kommo, för det tredje,
provincial-sammankomster, till hvilka alla fyra
stånden inom en viss provins kallades. I 1034
års regeringsform gifvas föreskrifter om
ut-skottsriksdagar och allmänna riksdagar, till
hvilka sistnämda skola kallas bela Rådet,
grefvar, friherrar, riddare och svenner;
biskoparne och superintendenterna med två af hvart
capitel samt en prest af hvarje tvänne härad;
landsöfverslarne med vissa officerare af hvart
landtregimente, en borgmästare och en
rådman eller annan förnäm borgare af hvarje
stad saml en bonde af hvart härad. Ännu i
■ Christinas tid höllos 2 utskottsriksdagar (1645,
1651); den sista af detta slag var den, som
Carl X Gustaf sammankallat till Göteborg 1658.
Det är icke här stället att utveckla de
förhållanden, som föregingo den i Sveriges
historia vigtiga riksdagen 1680, vid hvilken det
länge jäsande missnöjet med öfvermodet hos
adeln i allmänhet och rådet i synnerhet
ändtligen skaffade sig luft, understödt af den
unga konung Carl XI sjelf. Vid denna riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
