Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - D. Öfversigt af Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
att tygla sjelfsvåldet skulle innehafva thronen.
I det öfriga Europa hade aristokratien en
motvigt i städerna; sådana funnos knappast i
Sverige, och de, som funnos, saknade allt
politiskt inflytande. Äfven bär fanns det
imellertid en sådan motvigt, nämligen den af en
gemensam fara förenade allmogen,
Bondehären, och denna anlitades af fosterländskt
sinnade män, Engelbrecht, Sturarne,
slutligen Gustaf IFasa, så väl rnot aristokraterna
som mot Unionskonungarne. Derföre företer
också Sveriges medeltid en oupphörlig kamp
mellan dessa olika elementer. De
aristokratiska »herrarne», som de kallades, ingå
ordentliga föreningar för att betrygga och
försvara sin magt mot konungarne, t. ex. i Skara
1322, i Söderköping 143C, i Telge 1438, i
Stockholm 1492 och 1512; bondehärar
genomtåga landet under Engelbrecht och rensa
det från konungarnes utländska fogdar, men
Törmå ingenting mot »Lierrarnes» slughet och
deras slutna phalangcr; Sturarne söka
om-värna folkets rätt och skydda landets heder,
men stöta öfver allt på hinder, och
konungarne sjelfva, som förgäfves söka ett stöd än
hos det ena partiet än hos det andra, men
öfver allt finna trolöshet och egennytta, sluta
med ett försök att i blod dränka
aristokratiens hy dra, men gifva dermed dödsstöten åt
Unionen och upphofvet till ett nytt statsskick,
som ändtligen aflöser det allmänna eländet.
Den nya tiden, som för det öfriga Europa
grydde redan med upptäckandet af vägen till
Ostindien, med uppfinningen af
boktryckerikonsten och med den store »Amiralens»
upptäckt af en ny verldsdel, inträdde för Sverige
med Gustaf Wasa. Född aristokrat, var
han som konung despot; men om man
någonsin kan tala om en »upplyst despotism», så
är det hans, som förtjenar att betecknas med
detta namn. »Gud och Sveriges Allmoge»,
det är Gud och Fäderneslandet, var hans
första och sista tanke; det finnes allt ifrån det
han första gången med befrielsens tanke i sitt
hjerta beträdde Sveriges jord, tilldess han
afträdde från jordens skådeplats, icke någon
handling af honom, såsom hvars grund man
icke kan spåra denna tanke. För hans kraft
lyckades det att genom inledandet af
ftefor-mationm bryta den påfviska hierarchiens
magt och att förmå de öfvermodiga prelaterna
till den förklaringen, »att de underkastade sig
alt vara så rika eller fattiga, som Hans Nåde
ville hafva dem». Att de mägtiga verldsliga
aristokraterna, i hvilka konungen förskaffade
sig en bundsförvandt mot hierarchien, icke
skulle med vänliga blickar se utvecklingen af
hans magt, förstås af sig sjelft; men äfven
dessa förstod »Gamle Kong Göstaf» ali hålla
i tygeln, liksom han stäfjade sjelfrådigheten
hos bönderna, som under de sednaste oroliga
tiderna blifvit vana vid alt med väpnad hand
häfda sin andel i vårdandet af riksens värf.
Kronans ärftlighet i Gustaf Wasas ätt var
en välförtjent belöning för hans förtjenster,
och det rike, som han mottog utarmadt,
inagt-löst, blödande, lemnade han efter sig rikt,
mägtigt, aktadt i Europa. Men så snart
Gustaf var borta, började den gamla hydran att
åter uppresa sitt hufvud. Aristokratiens magt
var icke bruten; Erik XIV sökte genom
upprättandet af med ärftliga län försedda
gref-och friherrskaper motväga sina bröders
inflytande, och genom Johans adliga privilegier
(af den 9 Juli 1569) erkändes uttryckligen en
obesuten adel och adelskapets ärftlighet utan
den rusttjenst, som allt sedan Magnus
Ladulås varit vilkoret för frälsefriheten. De
kungliga brödernas inbördes oenighet gaf
sålunda aristokratien bättre fotfäste än förr,
och snart såg man Foikungatidens
gräsligheter förnyas. Genom brodermord vann Johan
III sin krona, och under hans svaga regering
underlät icke Papismen att göra hvad den
kunde för alt återvinna sin förlorade terräng.
Men i Carl IX uppstod hämnaren. Han
löste den vidunderliga Unionen med Polen, —
hans förfarande mot Sigismund kan
visserligen icke rättfärdigas ur den stränga rättens
synpunkt; men för Sverige kunde ingenting
tänkas fördelaktigare; — han stadfäste
Reformationen genom Upsala Möte 1593, på hvars
beslut en småsinnad Luthersk hierarchi velat
grunda ett tillstånd af förstening och
stillastående inom den Svenska Kyrkan; — han
stäckte aristokratiens konungen öfver
hufvudet växande magt, och han förde i alla
hänseenden Sverige framåt så, att det med hans
son kunde börja sin verldshistoriska roll och
uppfylla sin stora kallelse. Redan Erik XIV
hade utvidgat Sveriges gränser, då han med
sitt rike införlifvade Estland och Reval (1561);
men genom Stolbova-freden 1617 och
stilleståndet i Stuhmsdorf 1629 utvidgade Gustaf
Adolf den Store sitt rike med Kexholm och
Ingermanland, med Liefland, Estland och
Polska Preussen (det sistnämnda återlemnadt
1635), och det synes ingalunda otroligt, att
konungen haft för afsigt att på alla håll
förstora sitt rike så, att Nordens Medelhaf,
Ö-stersjön, skulle bli en insjö i det Svenska
riket, likasom Medelhafvet var en insjö i det
Romerska. »Drifven af en mägtig ande, den
ingen motstå kan», — sorn Oxenstjerna
skrifver, gick Gustaf Adolf öfver till
Tyskland, räddade tankens och samvetets frihet
samt förvärfvade åt sig och sitt folk en
oförgänglig ära, hvilken han sjelf betalade
med sitt eget adla lif. Den stora planen
till Sveriges utvidgande dog med honom;
en sådan plan var alltför stor för Christina.
under hvars regering dock den för Sverige
ärorikaste bland alla freder. Westphaliska
freden, afslöts, fastän genom hennes
småsinne ändock icke så fördelaktig som den
kunnat vara. Sanningen till ära må man
erkänna, att eländigare regering än Christinas ej
funnits i Sverige. «En nyckfull och trolös
qvinna, utan hjerta, utan religion och utan
fosterlandskärlek», kunde hon som regentinna
icke vara annat än hon visade sig vara. lion
förrådde sina fäders tro. lion kastade
vårdslöst ifrån sig jordens ärorikaste krona.
Så slutade de stora Gustavcrnas rad på ett
sätt, som ingalunda var dem värdigt. Men
Sverige var dock stort och äradt; konungens
makt hade blifvit utvidgad; hierarchien fanns
icke mer; folket var genomträngdt af känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
