Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - D. Öfversigt af Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
för fäderneslandels väl; — men aristokratien
blomstrade ännu och hade genom de stora
krigen, genom sin i dem vunna ära och sina
från dem hemförda rikedomar småningom
utbildat sig till det öfvervägande elementet i
staten. Gustaf den Store hade visserligen
1617 gjort några inskränkningar i de
vidsträckta privilegier, som adeln fått 1612; men
den var, isynnerhet sedan säterifriheten nu
blifvit införd och frälsemännens fordna
rustnings-skyldighet sålunda till en del upphäfd,
imellertid nu ett fullt organiseradt ärftligt stånd,
hvars blomma utgjordes af rådet, och hvars
högsla topp, de fem höga riksembetenas
innehafvare, regentens sjelfskrifna förmyndare,
så länge han ännu var omyndig, väl kunde
mäta sin magt med konungens och icke
försummade att göra det. Följande grundsaisen.
«att ingen vanbörding skulle framdragas, riket
till spott och nesa», ökade Christina
adelsståndet, så mycket i hennes fömåga stod: 8
grefvar, 24 friherrar och 428 adelsmän
cree-rades under hennes regering. Genom
frikostigheten rnot adeln minskades rikets
inkomster och ökades böndernas skattebördor: på
klagomålen svarades, «att bönderna skulle fä
förnimma, det adelsmän funnos i landet;» ja,
man had bönderna «akta sina hufvuden», när
man tyckte dem bli allt för mycket pockande
i sina fordringar. Så fortgick det under hela
den tid Carl A* Gustaf regerade,
hjelte-ko-nungen, som eröfrade Polen och Danmark,
som med Dalberg till vägvisare förde sin
segrande här öfver det tillfrusna hafvet, som
genom freden i Roeskilde 1658 åt Sverige
vann Skåne, Halland och Bleking, de enda
af sina vidsträckta eröfringar, som Sverige
ännu eger qvar, men oupplösligt lödda fast
vid dess rike, men som mot hela det mot
honom förenade Europa icke kunde utföra
Gustaf Adolfs redan antydda stora plan, och
som dog af harm öfver att han förfelat sitt
mål, derjemte ångrande, att ban icke följt
Dalbergs råd och tagit Norge i stället för de
nu mer Syd-Svenska provinserna, hvilka snart
skulle hafva följt efter, och hvarigenom den
Skandinaviska Halfön skulle blifvit ett rike,
bebodt af ett folk med samma seder, lagar
och intressen, någonting annat än det nu
rådande splittringstillståndet. Carl Göstafs
försök att minska adelns makt misslyckades; det
lyckades för Carl Al, som, icke utan sina
aristokratiska förmyndares åtgörande,
uppfostrad i okunnighet och med flit försummad,
först manligt försvarade sin krona emot
utländska fiender och sedan ordnade sitt rike,
med kraftig hand krossande dess inre fiender,
de öfvermäktiga och öfvermodiga
aristokraterna. Gustaf Wasa hade från hierarchien indragit
20,OUU hemman till kronan; Carl XI:s
Reduktion förskaffade henne 10 grefskaper, 70
fri-herrskaper och en stor mängd säterier och
kronohemman, som adeln slagit under sig.
Huru Carl genom indelningsverket ordnade
rikets försvar, är allmänt känt. Men den
store organisatören satte kronan på sin
reaktion genom införandet af suveriineteten; han
gjorde Sveriges konung till envåldskonung.
Konungamaktens långa kamp var slutad.
Hierarchien och aristokratien, dess begge
motståndare, voro besegrade. Allt böjde sig
under en endas vilja. Lyckligt, om denna ende
var en Carl XI! Men efter den Elfte Carl följde
Carl den Tolfte.
Från Narva till Pultava, — hvilken rad af
segrar och hvilket fall! Ingen har spridt
Sveriges ära så vidt som Carl XII, som i sig
sammanfattade allt hvad Svenska folket har stort
och ädelt med alla dess fel. Till Polens
och Sachsens fält, till Rysslands
ödemarker, på vägen åt Asien, förde han
Sveriges fanor: de stolta Osmanerna
beundrade hans hjelteära; hans namn är firadt ännu
i dag, och på Andernas toppar, der man
knappt hört Sveriges namn. känner man
ändock Carlos Doce och betecknar hans
landsmän såsom män från Cail XII:s fädernesland.
Ännu efter Pultavaslaget, sedan 400,000 man
utgått från Sverige för att stupa på Carls
slagfält eller försrnägta i Sibiriens öknar, kunde
den tillbedda Carl uppställa 70,000 man i ett
skick, su vördnadsbjudande, att denna
Sveriges sista här väckte Europas beundran; men
han föll, och med honom föll Sveriges magt.
Från rangen af en verldsmagt nedsjönk det
Svenska riket till en stat af andra rangen,
som måste hålla sig uppe genom förbund med
andra magter, som hade qvar endast minnet
af hvad det varit, endast bogkomsten af «den
verldshistoriska kraft, som de par millionerna
Svenskar utvecklat under tvänne århundraden.»
Så slutade för den gången
envåldsregerin-gen i Sverige, och med detsamma upphörde
också den allt ifrån Gustaf Wasa fortfarande
tid, «då Sveriges historia var dess konungars».
Men lika litet som Frankrike vill hafva den
store Napoleon borta ur sin historia, lika
litet vill Sverige undvara Cail XII i sin.
Ulrika efterträdde Carl XII, och med
Ulrikas gemål, Fredrik A gick «det Svenska
uret från XII till I.» Det var under dessa
regenter, som de freder afslötos, genom
hvilka Sveriges fiender utkräfde sina fordringar
för Carl XII:s segerår; det var oc^så under
dem och deras närmaste efterträdare, som
konungamakten från en statsmagt nedsattes
till en tom titel, som subsidiesystemet.
falheten och korruptionen blefvo drifkrafter till
de beslut, hvilka fattades af regering och
ständer, som Sverige sjönk ned lill en af
partier behcrrskad republik med namn af
konungadöme. som sjelfsvåldet frodades under
namn af frihet, ty Ulrikas, Fredriks och
A-dolf Fredriks regeringar bära i vår historia
namnet frihetstiden, ett slags euphemism
för det lämpligare namnet sjelfsvåldstiden.
Grunddragen i den nya regeringsform, som
antogs 1719, kunna med få ord tecknas så,
att konungen egentligen icke var annat än
ordförande i Rådet och bunden genom
dettas beslut, att Råtjel sjelft berodde af
Ständerna, och alt Ständerna regerade, d. v. s.
sjelfva innehade magten, hvilken de stadgade
genom en 1723 utfärdad Riksdagsordning,
med hvilken den Svenska
ståndsrepresentationen framstår fullfärdig. Denna s. k.
frihetstid sönderfaller hufvudsakligen i tre
perioder, under hvilka Mössornas och Ilattar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
