Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axtorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras fält-öfverste, hvarefter de aftågade
till Frölunda på Halländska gränsen;
men konungen sjelf begaf sig till
Jönköping. Imellertid sändes Knut Hand
med något folk till Falkenberg, der en
Dansk trupp uppehöll sig, hvilken blef
slagen, staden sköflad och bron öfver
Ätra-strömmen uppbränd. På detta
sätt hoppades Hästesko kunna innesluta
Ranzow i norra Halland; men denne,
ehuru svagare i manskap, var starkare
i krigskonst än Hästesko. Sedan
Ranzow blifvit tvungen att upphäfva
Warbergs belägriug, ämnade ban draga sig
åt Skånska sidan i säkerhet; men som
bron vid Falkenberg var förstörd, måste
han söka något vad, för att komma öfver
strömmen, som då höstetiden flödade
mycket, och tågade han således
uppföre strömmens strand, tills ban skulle
finna ett tjenligt öfvergångsställe,
hvilket lyckades vid Axtorna, der läger
slogs tills öfvergången kunde försiggå.
Men Hästesko anlände samtidigt till
Axtorna, der äfven han lägrade sig,
och båda härförarne hade valt höjder
till lägerplatser, icke långt från
hvarandra. Ingendera ville i början gå ur
sin fördelaktiga ställning; men
slutligen, den 20 Oktober, lemnade Hästesko,
litande på sin öfverlägsna manstyrka,
sin förmånliga ställning och anföll
öfverdådigt fienden, som stadnade qvar på
sin höjd. Svenska hären bestod af 16
fanor ryttare och 24 fännikor knektar;
den Danska var endast 6 fanor och 14
fännikor. Striden började.
Stridsplatsen var högst olämplig för de
anfallande, ty marken var så stenbunden, att
rytteriet föga kunde användas, och
uppgången så trång, att hälften af
fotfolket ej kunde deltaga i striden;
dessutom hade Ranzow på alla sidor
för-skansat lägret med en vagnborg,
späckad med fältstycken. Allt detta hade
Hästesko icke insett, än mindre
beräknat; ban trodde, att rått mod och en
öfverlägsen armstyrka voro tillräckliga
till fiendens besegrande. Svenska
fotfolket fäktade med stor mandom, bröt
in i fiendens vagnborg, dref flera
fännikor på flykten och eröfrade flera
kanoner; men rytteriet, i synnerhet det
Tyska, som 3tod främst och skulle börja
striden, tog till flykten, sedan det af-
skjutit sina rör, och derunder bragtes
de Svenska ryttarne i oordning.
Härigenom fick Ranzow ett gynnande
tillfälle att anfalla fotfolket i sidan, drifva
det tillbaka i oordning och derunder
tillfoga det ett stort nederlag.
Mörkret åtskiljde slutligen de stridande,
hvilka begge tillskrefvo sig segern.
Förlusten på begge sidorna uppgifves
mycket olika af äldre Svenska och
Danska författare. Tegel säger, att
Svenskarne förlorade 1,40 0 man och en
annan äldre författare uppgifver 1,7 00.
Danska författare äter påstå, att
fienden lemnade 4- till 5,000 man döda
på stridsplatsen, och Messenius
uppgifver, att antalet af de slagna på bägge
sidor var 6,000 man. En medalj, sotn
blef slagen i Danmark till minne af
Danskarnes seger, uppgifver
förhållandet ännu orimligare. På medaljens ena
sida ser man konung Fredriks bild och
titel; på den andra ett krönt F och
deromkring inskriften: a. 65. am abondt
S. Ursul. Slug K. Friederich. der 2. mit
4000. man auf Astor Heide (Axtorna
hed) K. Erich den 14 war 25,000
man starck unt bliben 5000 Siveden auf
die icalstadt. Deuna medalj fiunes i
Svenska myntsamlingar. Våra sednare
författare uppgifva Svenskarnes förlust
till 1,7 0 0 man döda, flera fanor och 30
kanoner; Danskarnes åter ungefär till
lika många döda, flera fanor, deribland
Jutliindska adelsfanan, en mängd
fångar och byte. Dessutom tillägga de,
att, om Hästesko, som var fienden
öfverlägsen i manskap, icke gjort det
oförsigtiga anfallet och dervid svikits
af Tyska rytteriet, skulle han troligen
kunnat belt och hållet förstöra fienden;
men nu lärer man, oväldigt dömdt, få
erkänna, att Danskarne den gången
hade öfverhanden. Olyckan i
Axtorna-slaget blef derjemte särskildt olycklig
för unga grefve Svante Sture, som
beskylldes för förräderi under
drabbningen och af konung Erik kallades
»fältflykting» samt, efter eget vidgående,
räddade sin fana endast derigenom, att
ban »ref henne af stången, kastade bort
denna, men stoppade fanduken i
byxsäcken». Huru grefven slutligen föll
för den vansinnige konungens hand, är
kändt af historien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
