Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bälinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förteckning på dessa prelater ända tills
ärkedjeknedöraets gods och inkomster,
genom Westerås recess 1 527, indrogos
till kronan, då de först anslogos till
bibelns tryckning, och den sista
ärke-djeknen, Laurentius Andreæ, fick
endast behålla ärkedjekne-titeln; sedan
anslog konung Gustaf I år 1 534
inkomsterna till prentet (Kongl,
boktryckeriet). Arkedjeknarne hade under
sig vikarier i Bälinge pastorat, hvilka
äfven äro kända från år 1 322 i nästan
fullständig ordning. Sedan anslogs
Bälinge som prebende till
ärkebiskopsstolen i Uppsala, och Laurentius Petri
Gothus erhöll det först, då ban blef
ärkebiskop år 1 574, mot afträdande af
Danmarks socken, som ban förut
innehade. Från denna tid hafva
ärkebiskoparne beständigt haft Bälinge till
prebende. — Kyrkan, belägen 1 mil
från Uppsala, är till en del mycket
gammal och har varit äldsta
moderkyrkan i Bälings härad. Hennes ålder
är okänd; men att hon är byggd på
1300-talet, samtidigt med
grannkyrkor-na Skuttunge och Åkerby, bör kunna
antagas; utan tvifvel är hennes första
grundstomme, uppbyggd af gråsten och
hvälfd, ännu äldre. Sedan har kyrkan
tid efter annan fått flera tillbyggnader,
såsom sakristia och vapenhus. Hon
beskrifves år 1829 såsom byggd af
sten, med högt torn och träresning.
Hennes längd uppgifves då till 54 och
bredden till I41/» alnar; lion hade åren
1784 — 88 blifvit" tillökt med en
korsbyggnad af 38 alnars längd och 10’%
alnars bredd. Den 8 Maj 1717 slog
åskan ned i tornet, som antändes; men
elden gjorde dock icke mera skada, än
att resningen till en del afslogs och
tornmuren öfverst ifrån ända ned till
grunden spräcktes. Kyrkan skadades dock
ickc till sitt inre. Det inre af henne
beskrifves af Frediani, på hans tid, i
korthet sålunda: kyrkan är inuti prydd
med målningar, föreställande scener så
väl ur gamla som nya testamentet,
troligen verkställda under ärkebiskoparne
Jöns Bengtssons och Jakob Ulfssons
tid, emedan deras sköldemärken, ett
oxhufvud och en örnklo, äro anbragta
på muren i södra choret och stora
kyrkodörren, I kyrkan förvaras flera
konstsaker och minnesmärken från
ka-tholska tiden. På altaret var och är
kanske ännu en gammal, väl förgylld
och stor, i sitt slag märklig tafla,
besatt med jungfru Marias, de heliga
konungarne Eriks och Olofs samt 10
andra helgons bilder. Målningarne på
luckorna till denna tafla innehålla
Frälsarens jemte flera martyrers lidande.
Denna tafla lät dåvarande ärkedjektien,
sedermera biskopen i Strengnäs, Conrad
Rogge, under sin tjenstetid här, på
egen bekoslnad år 1471 förfärdiga i
Lübeck af en konstnär, vid namn
Johan Stenrat. En mindre, men ännu
äldre tafla var då ställd på ett
nedbrutet altare, hvari några bild’er voro
insatta. För öfrigt finnas ett
Helgedomsskåp, hvari en stor, med glansguld
öfverdragen Maria-bild står, samt en
gammal dopfunt. — Flera griftminnen
finnas i kyrkan, men inga från äldre
tider; troligen hafva dessa blifvit
borttagna och förstörda vid kyrkans
reparationer, ty herremän med höga anor
hafva fordom bär haft egendomar.
Epitaphier och griftstenar finnas i kyrkan
öfver ärkebiskop H. Benzelius,
statssekreteraren M. Benzelstjerna,
assesso-ren i Svea Hofrätt Olof Berling till
Jesvaholra, död år 1 07 0, och hans fru
Sara Larsdotter, Mathias Edenberg till
Kipplingeberg samt hans förra fru
Elisabeth Lilliemark, ärkebiskop Lars
Stig-zelii dotter och prosten härstädes
Stephanus Andreæ Helsingius, död 1583,
med flera.
Socknen är en urgammal bygd,
tidigt bebodd och odlad, hvilket
bestyrkes af den rikedom på fornlemningar
af många slag, som fordom här funnits
och ännu till stor del är i behåll.
Detta besannas äfven af den mängd
gårdar, som förekomma i våra äldsta
häfder. Belling förekommer år 1314
såsom hörande till provincia Belling.
Af fornlemningar skola inom socknen
finnas, eller hafva funnits, ej mindre
än 31 runstenar, många ännu väl
bibehållna, men de öfriga mer och mindre
skadade. Att här uppräkna ställena,
der dessa stenar varit resta, torde blifva
ett otacksamt arbete. Här uppgifvas i
och vid kyrkan 5 stenar, vid Suudbro
3, vid Löfsta, Svista, Ekelunda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
