Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
218
Konsjplf.
Kongelf.
år 1000 af Sigrids son Olof
Skötko-nung i Sverige och hennes sednare
gemål Sven Tveskägg i Danmark. Efter
en mördande slagtning försvinner den
Norske hjelten; men det sken, som
munkarne sågo i slagtningens natt omstråla
honom på Ormen Långes bakstam,
omgifver ännu, såsom en helgonglans, den
ädles minne. Olof Skötkonung fick då
Bohuslän såsom sin del af rofvet, men
hvilket han förlorade 20 år derefter.
Till biläggande af de ständiga
stridigheterna mellan båda granrikena,
utverkades ändtligen, genom Thorgny
Lagmans oförskräckta tal på alshärjartinget
i Uppsala, ett fredslut mellan kon. Olof
Haraldsson i Norge och Olof Skötkonung,
i kraft af hvilket Ranarike eller Bohus
län afträddes till Norrige. Ett äktenskap
mellan norska konungen och princessan
Ingrid skulle ytterligare besegla freden,
och skulle brölloppet firas uti Kongahell
hösten 1021. Olof Skötkonung vågade
icke öppet motsätta sig detta, men då
det kom till utförandet, måste den
norske konungen flera månader i Kongahell
förgäfves afvakta princessans ankomst.
På sistone nödgades Olof Skötkonung,
tvingad af sina egna undersåters uppror,
och sedan han mot sin vilja blifvit den
norske konungens svärfader, beqväma
sig till fred, till jemkning af hvars
vilkor ett nytt möte beramades i
Kongahell. Glömda voro nu alla gamla
oförrätter, när svärfar och måg möttes der
år 1022. Vid detta tillfälle skedde det
namnkunniga tärningsspelet, hvarigenom
en del af Hisingen kom under Norge.
Ar 1028 var der ett nytt möte mellan
Olof Haraldsson och svenska konungen
Anund Jacob, hufvudsakligen med
anledning af de hotande rustningar,
hvilka den danske konungen Knut den Store
företog och som syftade på Norges
eröfring. I kraft af ett fördrag, som slöts
1036 uti eller vid Kongahell mellan
norske konungen Magnus hin Gode och
danske konungen Hårdaknut, kom den
förre i besittning af Danmarks krona
1042. År 1067 afslöts här fred mellan
de norske och danske konungarna Olof
Kvrre och Sven Ulfsson, till hvilkens
yttermera stadfästelse den sednare gaf
sin dotter Ingrid åt den förre. Ar 1078
inträffade åter ett möte mellan samme
Olof och danske konungen Knut den
Helige, hvarvid beslöts, att Olof skulle
låna Knut 60 härskepp till Englands
eröfring. En följd af mötet blef
Norrmännens fria handel på Danmark. Ar
1100 möttes här Nordens tre konungar.
Magnus Barfot i Norge, Inge i Sverge
och Erik Ejegod i Danmark — ett
konungsligt klöfverblad, hvars like
Norden aldrig såg. Alla tre voro de
ypperliga män, dock hvar och en i något
afseende utmärkt framför den andre, Inge
för sin resliga växt och karlavulenhet,
Magnus för sin liflighet och Erik för
sin skönhet. Fredsunderhandlingen var
hvarken ceremoniös, omständlig eller
benig. Konungarne gingo afsides för
sig sjelfva ifrån sina män och kommo
så öfverens, att fred skulle vara, och
ingen skulle fordra några andra gränsor
för sitt rike, än som af ålder varit hade;
derpå gafs ett handslag, och det
handslaget svek sedan ingen af dem. På slutet
beseglades freden dermed, att Magnus
begärde konung Inges sköna dotter
Margareta till gemål, och fördes hon
snart till Norge såsom kunglig brud.
Då kallade folket henne Fridkulla, eller
Frids-Jungfrun, och detta ärenamn
tillhör för evärdeliga tider hennes i
Norden älskade minne; ty lion stiftade fred,
icke blott mellan folken, utan ock
mellan de söndrade höfdingarnes ätter. Vid
denna tid nalkades Kongahell med stora
steg högsta punkten af sin betydenhet,
men äfven, snart nog, af sin förnedring.
Sigurd Jorsalafar, såkallad efter en
pilgrims färd till Jerusalem, uppehöll sig
efter hemkomsten för det mesta här,
och lade sig en sådan vinning om denna
stads försköning och utvidgande, att den
i pragt och storhet öfverträffade alla
andra städer i Norige den tiden. Om
kastellet, som han lätt uppföra här,
se castellgården. För att erhålla den
dervid omnämda helgedomen af ett spån
af Frälsarens kors, hade Sigurd måst
förbinda sig med ed, att i sitt land
påbjuda tionde till presterskapet.
Trädbiten blef således ganska dyr och är ännu
icke betald. Sigurd måste dessutom
lofva att inrätta, om möjligt vore, en
er-kebiskopsstol i Norige, och att lägga
korset till St. Olofs ben i Trondhjem. Men
han satte det i Kongahell, i den tanken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
