Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
220 Konsjplf.
Kongelf.
ty så snart han lemnat kyrkan nedhöggs hon,
och uppbrändes tillika med de öfrige
byggnaderna i Castellet. Anders Prest med sitt kors
blef ock utförd som fånge, men fick en egen
tillfällighet att tacka för sin räddning. Det är
icke ovauligt, att vid Larsmessetiden såkallade
Solskott, d. ä. en hastigt påkommande olidelig
och qväfvande hetta, inträffa. Ett sådant
påkom, då Wenderna inskeppade sig, och den
dervid ovane konungen lät spörja Anders Brunsson
om orsaken till phenomenet. Af fintlighet eller
öfvertygelse förklarade presten hettan såsom ett*
tecken på de Christnas Guds vrede öfver, att
det heliga korset befann sig uti de odöptes
våld, och sade, att värre hade väl skett af
samma orsaker. När hedningarne det hörde, kastade
de presten och hans trolltyg uti en båt, som
med båtshakar sköts från skepp i land. Derpå
hissade röfvareflottan segel och styrde till
Wen-den med det olyckliga Kongahells invånare och
rikedomar. De fleste af de förre återsågo aldrig
mera fädernestranden. De dogo uti slafveri och
de få, som kommo tillbaka, liknade skendöde,
som återkommit till lifvet. Miunet af det
rysliga öde, de undergått, hvilade, lik en
oupplös-lig förbannelse, öfver dem, och gjorde, att de
aldrig mer kunde trifvas. — Kongahell, det
herrliga, var fallet, och kom aldrig till sitt fordna
välstånd igen. »Kongahells förstöring är det
sorgligaste och dess invånares hjeltekamp vid detta
tillfälle det mest rörande minne i våra häfder.
Vår tid, sjelf så obetydlig, söker öfverskyla sin
litenhet genom att låtsa vörda det gamla stora.
Den förevigar minnet af siua stora män och
deras bragder genom minnesvårdar, för att der*
med inbilla efterverlden, att man verkeligen
värderat de förre. Man satte till och med på
Kistinge ljunghed vid Halmstad en tandpetare
till minne af en liten seger öfver en
underlägsen styrka. Hvad har man gjort för
Kongahells-hjeltarne? — Reste man någon vård åt deras
minne? — Ah nej! — det gjorde man väl icke,
men för ett par år sedan uppgräfde man på
Castellegården deras ben och utskeppade dem
till England såsom — — gödsel!»
Ett par år efter denna sin
ödeläggelse, eller vid år 1138, finna vi
Kongahell åter uppbygdt och befolkadt, och
år 1159 svajade Hakon llärdabreds
fanor utanför staden. I början fördref
han konung Inges höfding, Gregorius
Dagson, emedan han var honom
mångdubbelt öfverlägsen i antal; men sedan
denne fått någon förstärkning, återvände
han och förmådde fienden slutligen att
taga till flykten, sedan han flera gånger
drifvit honom framför sig genom
Kongahells gator. Staden uppnådde dock
aldrig sitt fordna anseende; men bibehöll
sig likväl under hela det öfriga af
medeltiden såsom en stad af mycken
betydenhet. Ar 1194 mötte här konung
Sverre och Cardinalen Fredrik S:t
Mar-eelli, som kom till honom med aflat,
men blef af den kraftfulle konungen
bortkörd ur landet. År 1294 möttes här
kon. Hakon och sv. kon. Erik Läspes
fullmäktige Birger Jarl, för att i godo
bilägga en uppkommen oenighet mellan
de båda hofven. 113:de århundradet ärfde
Bohus Kungahells ära att vara en
samlingsort för Nordens förnäma och
mäktiga. — Staden, följande grundsatsen att
hålla med det rådande partiet, hade den
att tacka för att den alltid skonades
från ödeläggelse under dessa blodiga
borgerliga krigen, som under mer än ett
århundrade rasade i Norge. I fjortonde
seklet tillhörde staden under länsrätt
åtskilliga främmande herrskap, såsom gref.
Jacob af Halland, hertig Erik af Sverige
och drottning Blanca, samt en kort tid
Hansestäderna. Ar 1368 var Kongahell
utsatt för ny förstöring, då Albrecht af
Meklenburg, understödd af
Hansestäder-nas flotta, brände denna stad samt alla
hus nedanför Bohus. Under detta
samma sekel började tvänne för Kongahell
menliga rivaler att uppstiga i gamla
Lödöse och Marstrand, hvaraf den
första väl snart nog dukade under, men
den andra bibehöll sig och lyckades
slutligen taga öfvervigten af sin granne.
Marstrands privilegier voro också vida
fördelaktigare än Kongahells, och till
och med i vissa fall, åtminstone en tid
bortåt, kränkande för denna stads gamla
friheter. Det äldsta af stadens privilegier,
som ännu finnes i behåll, är utfärdadt
af konung Christoffer af Bajern år 1442
och hvarigenom han tillägger den birke
eller stapelrätt. 1452 ökade Christian I
dessa friheter genom att befria
invånarne från den tull de utgjort till Bohus
slott. Konung Hans, i privilegier af
1483, tillägger dem ytterligare
tredjedelen af alla sakören samt medgaf dem
att icke betala någon tull hvarken för
det de förde ned förbi Bohus, eller »utaf
landet intill städerna», m. m. Uppå dessa
privilegier fingo de bekräftelse 1507 af
Christian II, hvilken deruti kallar sig
utvald konung och ståthållare i Norge,
men 3 år tillförene hade staden redan
för tredje gången blifvit afbränd af
Her-lof Hydefad, Norrmännens anförare,
hvilka rest upprorsbaneret mot kon. Hans.
Vid denna tid lärer staden haft 2
kyrkor och lika många kloster. Sedan Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
