Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lillherrdal.
Lillhärari.
427
måste postkontor är Wemdalen och
närmaste gästgifvaregård är Nilsvallen i Sveg,
3 mil aflägsen. Vägen från Nilsvallen
går på färja öfver Ljusnan vid Ulfkälla
i en långsträckt sluttning öfver Herjeån
och dess grenar till Kyrkbyn, der
visserligen gästgifvaregård finnes, men der
vägen tager alldeles slut. Vill den
resande sedan äfventyra den högst
besvärliga och vådliga färden öfver skogarna
och Dalfjället till Dalarne — en väg,
som nästan aldrig begagnas annat än
som gångväg, utom om vintern, då
han-delsforor gå häröfver till Falun, och
då äfven hästhandlare från Jämtland
föra stora drifter af i Norge uppköpta
hästar nedåt Sverige på denna väg —
så finnes ingen annan utväg än att
styckevis gå och rida, i fall hästar kunna
erhållas och kunna taga sig fram genom
träsken och morasen i skogarna och på
fjället. Denna väg, från Lillherrdals
kyrkoby öfver Ulfsjön, eller gårdarna
»vid sjöarna», till byn Klitten i Elfdalen
i Dalarne, utgör dock blott ett afstånd
af 8 mil, då deremot den vanliga vägen
inåt Helsingland är öfver fyra gånger
längre; och att här fordom varit en
åtminstone något bättre sidväg vittnar
berättelsen, att konung Carl XI ridande
färdats denna väg, som också derföre
kallas »kungsstigen.» Gamla, nu
alldeles förfallna broar öfver bråddjup och
bergsströmmar finnas här och der ännu
qvar. Ett statsanlag till en
väganlägg-ning här, på den äldsta och kortaste
färdvägen mellan vestra Norrland och
Svealand, vore väl användt. Naturen
synes också just här, genom de
egendomligt bildade långsträckta höga åsarna,
mellan de djupa träsken på det s. k.
Dalfjället, redan hafva utstakat densamma. —
Jordmånen är bördigare i Lillherrdal än
i det öfriga landskapet. Den mest
bebyggda delen består af en vågformig slätt
af temligen betydlig utsträckning, och
som ej saknar naturskönheter, ehuru
trakten äfven här, såsom i hela provinsen,
i detta hänseende är temligen vanlottad.
Emellertid är det den minst fula delen
af det för sin fulhet beryktade
Herjedalen, likasom det har de största öppna
slätter i provinsen. Den rådande
jordmånen är mojord, sand och svartmylla;
}era är sällsynt. Ängarne och slottrarne
i skogarna, eller de här s. k. »slogar»,
äro ganska vidsträckta och mulbetet
särdeles ymnigt. Humla, hampa, kålrötter
och rofvor trifvas här väl. Potates gifver
under frostfria somrar god och ymnig
afkastning. Skogen mot Dalarne, eller
»Siljans-dalarne», såsom folket här
säger, har ganska växtlig mark och är
derföre den bästa skogstrakten.
Tillgången på vildt är riklig. — Såsom
utmärkande drag i folkets charakter märkes
dess med befolkningen i det öfriga
Herjedalen gemensamma utomordentliga
kärlek till sin torftiga hembygd, dess stora
förnöjsamhet, som aldrig låter
främlingen förnimma en klagan öfver sin
belägenhet, om ock ett visst omisskännligt
vemod synes utpregladt i dess väsen.
Redlighet, enkelhet, flärdfrihet och
välvilja synas här vara allmänna, ofta
förenade med allvarlig, om ock tvst och till-
ü J %/
bakadragen gudsfruktan, som ej i det
yttre gör väsen af sig. En viss yttre
butterhet och tvärhet liar man förr
beskyllt Lillherrdalingen för, i motsats till
folket i de öfre socknarna. Dialekten
är ofta märkbart olika i olika byar.
»Du» är det allmänna tilltalsordet, ehuru
ej numera mot främlingar allmänt
begagnadt. — På 1770-talet uppstod här
en religiös rörelse, som framkallade
något uppseende. En hustru, Bång-Karin,
1 Nordanhån började nämligen hålla
and-| liga sammankomster för andaktsöfningar,
hvarom flera undersökningar sedan både
af häradsrätt och consistorii-ombud
höllos. Man vågade dock icke förklara
desamma för blott svärmeri.
Byar och gårdar äro: Fjeldalen, längst i
vester, nära Löskjesvålen vid gränsen mot Idre,
med 5 åboer; Rensåsen med 1 åbo vid öfre
de-• len af Herjeån; och i den egentliga ådalen
Kyrkbyn med 50, Nordanån med 5, Sunnanå
med 24, Orrmo med 13, Asen med 6, Östansjö
med 16, Högen med 5 — de fyra sistnämnde
belägna omkring Orrmosjön; vidare Herjeåsjön
: med 4 samt Olingdal med 8 och OHngskog med
2 åboer. — Orrmosjön, Herjeåsjön och Stensjön
äro, jemte Herjeån, de förnämsta vattendragen.
— De anmärkningsvärdaste bland bergeu äro:
Löskjesvålen, Uckuvålen, Löfhatten, Häggingfjäll,
Djursvålen, Hackåsen, Wargiögen, Hammaren,
Milstenshogn, Wedungfjäll, Gråheden,
Enansber-get, Renåsen, Högland, Blekåsarne, Rellevarde,
Lefceråsen, Galberget, Torrberget, Eldberget,
Skuckaberget, Trundeklitt, Papoberget,
Fiskbuk-nått och Löfberget.
Lillhärad. Socken och konsistorielt
pastorat af 3:dje klassen, hörande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
