Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af någon den tidens mäktiga biskop, kan
ej med visshet afgöras. I Sveriges häfder
intager imellertid Linköping ett utmärkt
rum i anseende till flera vigtiga
händelser, som der inträffat. Det första
kyrkomötet hölls här 1152 med anledning af
Göternas och Svearnes skiljaktighet i fråga
om erkebiskopens säte. På Linköpings
möte 1153, under kon. Sverkers regering,
genomdrefs af kardinal Nicolaus
Albanensis, som sedermera blef påfve i Rom
under namn af Adrianus IV, att af
Sverige skulle en ny skatt utgå till påfliga
stolen i Rom under namn af S:t Peders
penning, äfvensom att förbud utfärdades
för allmogen att bära vapen. Der
afslutades ock, att kyrkornas och presternas
gods skulle blifva fria från all skatt och
tunga, under namn af andeligt frälse, och
att all domsrätt öfver presterna och
deras underhafvande skulle dragas under
domkapitlet och påfven. Att staden
började blifva af vigt, kan äfven skönjas
deraf, att Birger Jarls son Waldemar
blef 1251 krönt till konung i stadens
domkyrka af biskop Lars. År 1464
plundrades staden af Danskarne, derför
att Linköpings biskop, Kettil Wase,
försvarat erkebiskopen Jöns Bengtsson
Oxenstjerna mot Kristian af Oldenburg, ja,
med väpnad hand ställt sig i spetsen för
uppresningen emot honom. 1480 skall
den orolige marsken Erik Carlsson Wase
vid Linköping blifvit slagen af Sten Sture,
och 1520 hafva oroligheter förelupit här,
förorsakade af Hemming Gadd, hvilken sökte
förmå stadens invånare att hylla Kristian
II. Vid underrättelsen härom
sammanrotade sig Östgötarne och kringrände
biskopsgården, så att den åttioårige
gubben med möda undkom, men endast för
att samma år i Finland falla för Kristians
bödelsyxa, för hvilken konungs skull han
uppoffrat allt, ända till heder och
samvete. Från Linköping var det Gustaf,
efter sitt första möte med biskop Brask,
utfärdade kallelsen till riksdagen i
Wadstena, der man ville påsätta honom
kronan, men der han endast blygsamt
emottog riksföreståndareskapet. Här höll
han äfven sedan såsom mäktig konung
flera riksdagar, såsom år 1542 för att
med ett kraftigt steg mota de inre
oroligheter, hvilka under namn af
Dackefejden i synnerhet hemsökte dessa nejder,
och år 1544, då han synnerligast
arbetade på krigsmaktens ökande och
förbättrande. År 1567 uppbrändes staden, då
danska hären under Ranzaus anförande
härjade Östergötland; om det skedde af
borgrarne sjelfva för att förhindra fienden taga
der vinterqvarter eller af Danskarne, är
ovisst. År 1598 föreföll i stadens närhet
slaget vid Stångebro (se den artikeln), och
två år derefter blef staden skådeplats för det
blodiga uppträdet, der 5 af Sveriges högst
uppsatte och lärdaste män, rådsherrarne
Erik Sparre, Gustaf och Sten Banér,
Thure Bjelke och Bengt Falk, fingo med
lifvet umgälla, att de sågo mer på sin
makt än på fäderneslandets väl; genom
denna blodsdom befäste hertigen kronan
på sitt hufvud. Den plats på Jerntorget
eller stadens Vestra torg, der
rådsherrarnes hufvuden föllo, skall ännu vara
utmärkt med en krets af röda stenar.
Vid samma tid bekräftades vid
riksdagen härstädes (som var den sista här)
Sigismunds afsättande, och kronan erbjöds
åt hertig Carl, som antog den med
vilkor, om icke Uladislaus hitkomme inom
fem månader. Carl dröjde dock till
1604, innan han antog konungatitel.
»Jag vill», sade han, »att det skall
ses, det jag icke fikat efter Sigismunds
krona».
Att biskopsstaden snart genom sina
herrskare tilltagit allt mer i makt,
omfång och anseende, finna vi äfven deraf,
att staden hade under katholska tiden,
utom sina 3 kyrkor, icke mindre än 5
kapell: Alla Själars-, Besökelse-,
Wårfru-, Helga Kors- och S:t Örjans, samt
2:ne Gillen, S:t Olofs och S:t Andræe.
Dessutom voro här 2:ne kloster,
Gråbrödraklostret, anlagdt 1278, och
Bernhardiner- eller Cistercienser-klostret, af hvilka
det förra skadades af eld 1406 och 1422,
afbrann 1546, och det senare förstördes
före 1500-talet. Vid medeltidens slut
fick staden ett mynthus och stort
biskopsslott, hvarom vidare längre fram. Då
staden varit utsatt för flera svåra
eldsvådor samt pesten, som både 1291 och
1350 förhärjade densamma, kan man
förklara för sig, att, oaktadt all den
glans domkyrkan och biskopssätet
deröfver spredo, den dock nämnes 1481 i
betydenhet efter både Söderköping och
Wadstena. År 1546 öfvergick staden
ytterligare en förfärlig eldsvåda, hvarifrån
den knappt hunnit repa sig, förrän den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
