Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörkö.
Mörkö.
167
vikar, oftast af det behagligaste utseende;
än åter hoptränges den af holmar och
skär till smala sund. Öfver allt mötes
ögat af naturens mångfald. De höga
klipporna, omvexlande med de behagliga
vikarna, gifva stränderna ett rikt och
angenämt utseende. Den största bland
fjärdarna är Svärdsfjärden, som håller
omkring l1/* mil i längden och 1 mil
i bredden. Himmerfjärden begränsar hela
östra sidan af Mörkön mellan Mörkö och
Sorunda socknar och är 1% mil lång,
något öfver V4 mil bred. Den hopträngda
delen af denna fjärd, som är belägen
mellan öarna Oaxen i Mörkö och Regarn
i Sorunda socken, kallas Regarnström och
är märkvärdig för dess starka strömdrag
och djupa vatten. Vidare finnas Wester-,
Kolsö-, Nora-, Näslands- samt
Svalhögs-fjärden. Dessa fjärdar äro mestadels
omgifna af höga och klippiga stränder,
utom Kolsöfjärden, som förskönas af den
vackra Kolsö. Af vikar anmärkas Ax-,
Tok-, Bo-, Lötha-, Fagers-,
Tormsta-och Klubbviken. Bland sund, som mellan
framskjutande uddar, angränsande öar,
klippor eller skär sammanbinda fjärdarna,
anmärkas Borgsundet; Skanssundet, som
i bredd innehåller Vig mycket
djupt och ligger mellan Näslandet och
Mörkön samt förenar Näslands- och
Him-mertjärdarna; vidare Klubb-, Ketsö-,
Eriksö-, Pål- och Ledarösundet. Det
fasta land, soin omgifves af redan
anförda fjärdar, vikar och sund, synes i
forntiden haft ett helt annat utseende
än det nu eger, och nuvarande Mörkön
uppgifves hafva i äldre tider varit delad
i sex mindre öar: Simonsöö, Myrkwa,
Hornö, Nyckenöö, Kolsö och Tunanäs.
De öar, som ännu äro skiljda från
Mörkön, äro följande: Fifång, som utgör
pastoratets yttersta gräns i söder, är mycket
hög och bergig: Eriksö, s. v. från Mörkö,
är mindre bergig än de andra öarne,
Långö, Frensö (en vacker holme uti
Himmerfjärden, är beväxt med löfskog),
Furuholmen, Käringholmen,
Axvikshol-marne, Oaxen, Björnö, Ramsö, Doftskär,
Ekö och Oxenö. Dessutom finnas en
mängd mindre holmar, äfvensom spridda
klippor eller skär, som ofta kallas
klab-bar, med tillägg af den holmens eller
det hemmanets namn, till hvilket de
höra. Socknens hela areal kan ej med
noggrannhet uppgifvas, efter Tham upp-
tagas 0,409 qvadratmil af land, efter Hahr
0,470; den sednares uppgift, att 0,517
qvadratmil skulle vara insjöar, måste vara
ett tryckfel, då ingen insjö finnes på ön,
utan blott mindre bäckar. Forsell
uppgifver arealen till 9,465 tunnl., af hvilka
80 skulle vara vatten.
Den bergkedja, af hvilken denna
ötrakt formeras, sträcker sig från n. o.
till s. v., höjer sig på många ställen
betydligen öfver vattenytan och slutar
med en mycket hög bergspets, Fruberget
(se den art.), 200 fot, för öfrigt märkas
Axviksberget; Slesshagsberget, som i äldre
tider hetat Slottshagsberget; Wäggberget,
beläget på sockenallmänningen;
Wård-kasberget, hvarpå den sista vårdkase
upprestes år 1788; det är äfven ett af de
högsta och slutar öns höga bergskedja i
söder. Bergshöjderna betäckas af den
smärre s. k. marskogen; bergens sidor af
den resliga furen. I dalarna och på
fuktig mark träffas granen, löfskog i
ängarna och på de flesta holmarna i
östra skärgården. Ek finnes nästan öfver
hela ön. På Kolsö träffas äfven de
sällsyntaste trädslag. Svårligen kan något
i medlersta delen af Sverige vildt växande
träd uppgifvas, soin icke der finnes, då
man undantager boken. Märkligt är,
att på östra sidan af ön björkskogen är
tämligen ymnig, men på hela den vestra
deremot nästan ingen björk finnes.
Endast trenne slätter finnas af någon
betydenhet, en vid Hörningsholm, den andra
vid kyrkan, den tredje omkring Tuna.
Kärr och mossar finnas väl på åtskilliga
ställen mellan bergen, men få af någon
betydlig storlek.
Bland märkvärdigare brunnar och
källor märkes den s. k. Jutbrunnen,
belägen i en flygel af Hörningsholm. Den
är uppkommen genom en sprängning i
klippan och är betydligt djup; vattnet är
dock ej helsosamt. Oxakrogen, nära
Hörningsholm, är den enda källa på ön,
som har förträffligt vatten. Kyrkkällan,
belägen nära fattighuset. De öfriga
källorna hysa antingen mer eller mindre
sälta eller äro de mineralkällor, af hvilka
finnes ett stort antal. Bland dessa
märkes isynnerhet Svartkällan i Nygårdsäng,
som har mycket starkt jernhaltigt vatten
och är så stor, att den ensam vore
tillräcklig för alla Sveriges brunnsdrickare.
Ehuru inga särdeles märkvärdiga an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
