Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
varit en tummelplats för krigiska
bragder uti vidt aflägsna tider. Äfven har
man såsom bevis på socknens ålder
velat anföra, att den gamla kyrkan varit
uppförd af stora ohuggna gråstenar med
tjocka murar, ett byggnadssätt, som
antyder på de äldsta tider i Sverige.
Den bebyggda delen af socknen är
omgifven af höga berg. De förnämsta
äro Järknippan och Knästen; från den
sednare skall man kunna se Norska
fjällen. Mindre höga äro Ufveklack,
Hästberget och Drafsberget. Bland
vattendragen är Dalelfven det förnämsta;
den delar sig i tvänne grenar, den östra
och vestra, den sednare har tvänne större
och ett mindre flöde: Hemfloden och
Fjellfloden. Af sjöar märkas: Bysjön,
Närsen, som påstås ega 53 holmar,
Skramsen, Nåseii, af hvilken socknen
skall hafva sitt namn. Axen, Långsjön,
Grycken, Arten, Flatsjön, Rödsjön och
Hafven. Större åar äro Gryckån och
Eskan.
Socknens folkmängd hade, från att
år 1805 vara 1,834, uppgått 1862 till
2,908 personer; år 1749 var den 1,153.
Nåskarlen har en reslig och välbyggd
samt stark kroppsbyggnad. Han bär en
dysterhet i sitt ansigte, som vittnar om
hans svåra arbete för lifvets bergning och
det armod han har att bekämpa. Han
är lätt förledd till rättegångar och
fullföljer dem med hårdnackad envishet.
Allmogen uppnår en hög ålder. År
1747 lefde i Håfberget på Westra
krono-allmänningen en gubbe, som hette Berthil
Persson, och som var 115 år gammal.
När man berättade för honom, att hans
son, som dog vid 75 års ålder, var
afliden, kunde han aldrig »begripa hvad
det kom åt pojken, som lade sig att
dö så bittida». Allmogen flyttar trenne
gånger om året med sina kreatur till
fäbodarna, som ligga 2 à 3 mil från
hemvistet. Utom hvad åkerbruket
lemnar består allmogens inkomster i:
körningar till bruken vintertiden; i
ved-eller s. k. kabbhuggning för Falu
bergslags behof. Fisket är ringa, deremot
jagten mer lönande. Hela åkerjorden
uppgifves vara blott 1,868 tunnland 16
kappl. Ängsmarken, som utgör 4,558
tunnl., är mager, och den, som omgifver
elfven, undergår hvarje år förminskning,
i synnerhet då elfvens flöden äro stora.
Skogsmarken består dels af sandblandad
mark, dels af stora höjder, betäckta med
jord, och stenbunden mark, dels af
jemnare och sämre tallmo eller hedmark,
dels af lågländ, med blåbär och
lingonris bevuxen. Skogen är mycket
medtagen af svedjande och skogseldar; den,
som finnes i behåll, består af tall och
gran. Skogsmarkens hela areal,
hagarnas inbegripen, utgör 79,300 tunnland.
Af ädlare trädslag, som. trifvas i detta
hårda klimat, märkas lönnen, som växer
vild vid Långsjöbergs och Gullarbergs
fäbodar, asp, hägg, lind och rönn. Pil
är mycket sällsynt. Ett enda
fruktbärande äppelträd fanns på 1830-talet i
socknen vid Källeborg.
Jerntillverkningen, hvilken tillförne fördes till
Philip-stad, har nu vunnit genom Wessman—
Barkens jernväg en lättare transport
öfver Strömsholm till Stockholm. Vägen
härifrån genom Säfsnäs till Gåsborns
socken i Wärmland har blifvit
fullbordad under loppet af åren 1840—47.
De vidsträcktaste myrodlingar i
Wester-Dalarne förefinnas i denna och Jerna
socknar. Blott ett limstensbrott finnes
vid Moråsen. Lika stor brist är det på
duglig lera, som måste hemtas från Floda
socken.
Östra och Westra
kronoallmännin-garne eller de s. k. Finnmarkerna inom
socknen kallas de trakter, som tillfallit
kronan under eganderätt efter allmänna
storskiftet. Några sekler förut voro dessa
skogstrakter bebodda af Finnar, som af
regeringen inkallades till uppröjande af
ödemarkerna i Sverige. Deras första
hemort anses varit Eautalambi härad i
Norra Savolax län; men tiden förderas
inflyttning är deremot många gissningar
underkastad. Sannolikt synas de hafva
i denna socken nedslagit sina bopålar
under Gustaf I, i följd af det år 1559
utfärdade tillstånd, att hvem som ville
fick uppsöka sig bostäder på skogarna
och der fritt röja och bränna samt
göra sig hemman, på det kronan måtte
ega någon nytta af skogarna. Emot
dessa Finnar börjades dock svåra
förföljelser efter konung Gustaf Adolf den
Stores död och fortsattes ända långt
inpå 18:de seklet. Ehuru finska språket
nu mer är alldeles utdödt, återstå ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
