Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngre grofkrystallinish röd gneiss, som
för öfrigt träffas inom röda gneissens
område uti länets östra och uordöstra
delar. Yngre än alla dessa andra
bildningar äro de till stort antal
förekommande större och mindre gångar af s. k.
trapp (hyperit, diabas), som genomskära
lagren i de branta bergsidorna från
trakten af Marmorbruket österut mot
Bråvikens mynning. Deras riktning går
allmänt i n.n.v.—s.s.o. eller norr—söder.
Imellan granithöjderna norr om Motalaån
och den i länets sydvestra delar rådande
graniten, utbreder sig, mellan sjöarne
Wettern, Tåkern, Roxen och Boren, ett
flera qvadratmil vidsträckt slättland, der
den urspruugliga berggrunden allestädes
är undangömd och betäckt af åtskilliga
på förstenade djurlemningar (Trilobiter.
Orthoceratiter, Lituiter, Echinosphæriter,
m. fl.) mer och mindre rika, i allmänhet
vågräta bäddar af kalksten, alunskiffer
och sandsten. Dessa lager tillhöra
allesammans den s. k. Siluriska formationens
undre eller äldre afdelning, hvilken,
såsom inneslutande i sig de första spåren
af ett orgauiskt lif. intager det närmaste
rummet efter urforinationen i berglagrens
stora utvecklingsserie. Med afseende på den
ordningsföljd dessa lager intaga, må
anmärkas, att sandstenen alltid utgör det
understa lagret; derpå följer
alunskiffer-lagret och slutligen öfverst kalkstenen.
På det småkulliga slättlandet omkring
Tollstad, Heda och Åby kyrkor utbreder
sig en egendomlig gneissvarietet,
bestående af en merändels tydligt skiffrig
blandning af röd fältspat, hvitgrå qvarz,
och än ljust grågrön talkartad, än mera
mörk chloritartad glimmer. Denna
bergart fortsättes åt norr fram till Omberget
och omfattar der de högre
granitmassorna roed 2:iie utkilande stjertar,
bildande på båda sidor ganska tvärbranta,
fastän ej så höga bergafsättningar.
Närmast intill Wetterns strand uppträder i
en något lägre bergås en mörkgrå qvarzig
gråvackeskiffer. Uti den nedersta af de
utmed Wettern, nedanom
bergsträckningen, befintliga gamla strandbankar, har
man, vid c:a 70 fots höjd öfver
nuvarande vattenytan i Wettern, funnit större
och mindre lemningar af snäckskal,
hvaribland dock ingen enda Ostersjösnäcka.
— De malmfyndigheter, som i provinsen
förekomma, äro dels jernmalmer inom
Hellestad och Wånga, dels kopparmalmer
inom Åtveds, Wärna och Grebo socknar
och dels zinkmalmer i trakten norr om
Knarkebo på gränsen mellan Godegårds
socken i detta län samt Hammars och
Lerbäcks socknar af Örebro län.
Sjömalms-tillgångar finnas uti åtskilliga sjöar, såsom
Sommen, Asunden och Jernlunden. Bland
andra inom länet befintliga
kopparmalms-anledningar inå näranas Arvidsbergs eller
Gottenviks koppargrufva på Kåreholms
egor i Rönö socken, belt nära Saltsjön,
samt Fångö koppargrufva i Gryts socken.
Kalktuff, af folket i orten kallad Bleke
eller hvitler, upphemtas i Omberget för
att begagnas till hvitlimning af spisar,
tak och väggar i deras boningshus. —
Bland länets mineralkällor intages
främsta rummet af Medevi helsobrunn;
vidare må nämnas Himmelstadlunds
helsobrunn, S:ta Ragnhilds källa och
Fästads helsobrunn.
Jordmånen på slätterna är i allmänhet
mer eller mindre stark, eller djup, eller
styf lera, på de vestra med mera kalk,
här och der mergel. I skogs- och
bergsbygdernas dalgångar, dels lera, dels
svartmylla, dels s. k. dungjord eller dragjord,
på högre ställen svagare lermylla med
klappersten, sandmylla, sand och ör. I
Hofbygden och kringliggande orter finnas
vidsträckta trakter utan en jordfast sten;
på Wikbolaudets slätter träder
berggrunden ej sällan i dagen. För öfrigt beror,
här sora annorstädes, jordmån, växtlighet
och äfven det för den sednare så
inflytelserika klimatet, ej blott af
berggrunden och höjden öfver hafvet, utan äfven,
och icke mindre, af höjdernas ställning
i vertikalt hänseende, och deras ställning
mot solen. Professor Fries har yttrat:
»Ett lands sluttande läge mot norr eller
söder, såsom bestämmande den vinkel
solstrålarne bilda mot jordytan, är af
största inflytande på växtligheten. Redan
på en liten kulle ser man ofta, huru
flera växter utslå tidigare på dess södra
än norra sida; och ännu större blir
skilnaden, om hela landet sluttar åt norr
eller söder.» Orsaken dertill, att de flesta
växter blomma 14 dagar tidigare på
Östgötaslätten än i Norra Småland, torde
således icke alltid böra sökas i det
sednares högre läge öfver hafsytan. »För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
