Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luktar mysk, livadan växten här ock kallas
Desmeros.
Mentha sylvestris (spirmyulan, skogsmyntaii,
äfven kallad Horsmynta), har behaglig lukt, kan
användas till the; vid stränder och vattendrag.
Menyanthes trifoliata (vallenklöfvern), här
kallad vattenväpling, träffas ymnigt i mossar och
mindre vatten, är allmän i kärr och på
kärrängar, hyser en ren och magstärkaude beska, är
äfven sund för boskapen, så att den förtjenar
begagnas till förbättring af vattensjuka ängar.
Nuphar luteiint, nymphea lutea (gula
neckrosens växer i insjöar och träsk; dess blommor
utmärka sig genom en egeudomligt mild, något
alkoholaktig lukt, men hvilken upphör efter
befruktningen. Rotstocken kan, kokad, torkad och
målen, helst som ung, användas till nödbröd.
Sviu tycka om den liksom bladen och skola
kunna gödas dermed; deremot lära fröen döda
dem. Dessutom skall rotstocken, stött och
knådad med mjölk, döda p|ler fördrifva vägglöss,
sj rsor och bobbor.
Oxalis acetosellu •Harsyran, surväpliug),
intager ofta hela trakter i skogen, kallas här
Gökmat; deu lilla surväplingen är af allmogen
hyllad, och på flera orter får blomman jemte sin
svenska benämning, smeknamnet Alleluja. Utom
det att växten i fordna tider varit ett flitigt
anlitadt medel i svåra farsoter, njuter mången
enslig vandrare än i dag af örten en
vederqvickande läsk ii ing, och ofta får man i skogarne se
tiggerskan stilla sina barns grät med örtbladen,
dem de törstande begärligt förtära.
Pedicularis sceptrum carolinum (Karlsspiran)»
växer i kärr, skogsmyrar och på våta ängar, är
en verklig praktväxt och en bland vår Floras
utmärktaste alster.
Pleurospermum austriaciim (Pipllokan),
ligu-sticum austriacum, växer i skogen Kolmården
nära marmorbruket, bland klippor och stenar,
helst vid mossiga, skuggiga bergsidor. Denna
ansenliga och för sin oledade, piplikt ihåliga
stjelk, sina slidlösa blad och ovanligt bildade
fruktåsar högst utmärkta uinbellat upptäcktes,
som svensk, är 1853 af hrr M. Floderus och W.
Stenhammar.
Primida farinosa, (Blåvifvan), på magra
ängar, liar ganska sköna bläröda blommor och
blad, kallas här Majblomster (äldre namn
Eugie-stjerua, Gökeblomster), är eu prydnad för de
ställen, der deu växer ymuigt, men också ett
tecken till dålig jordmåu. »Det lider intet
tvifvel", säger Dybeck, »att detta blomster — för
rotens användbarhet (till bröd) — under
medel-tideu (Jungfru Mariæ blomma) och törhäuda äfveu
läugre tillbaka, varit mycket hylladt.» Numera
har växten knappt uågon annan anväudniug än
till små blomqvastar och till prydnad i
blomsterglas.
Pyrola umbellata (Rylört), denna lika sköna
som sällsynta blomma träffas i dc äldsta och
mörkaste ödeskogar. Namnet Rylört syftar på
örtens användande till läkemedel; oni blomstret
finnes antecknadt, att, vid år 1756, en man i
Östergöt laud dermed så kraftigt botade
giktkrämpor, att det innan kort kom i stort rop,
och för sin nästan underbara verkan blef af
folket kalladt: Stat up och gack.
Ranunculus auricomus (KreUmöjan), växer på
augar, busk- och betesmarker; dess blommor
söka bicu begärligt. Ku art, ranunculus
cassu-bicus, som är större, växer mest här snini i
Uppland och Gestrikland.
Sium Angusti/olium 1 mindre vatteiimärkauj och
Sium latifolium {Strältan eller vanliga
vatten-märkan), växer i stillastående eller sakta
riu-nande vatten, förekommer här stuudom med
långa, hell smala och något skärlika småblad;
örten är misstiiukt, liksom roten, hvilken stundom
dödat boskap, som ätit den; torr skall deu vara
alldeles oskadlig och kor förtära örtståndet utan
olägenhet.
Solünnm dulcamara (Qvcs-ved), hvilket namn
häntyder på örtens nytta i febrar; kallas här
’ ouibär af deras fadda och vidriga smak.
Tanacetnm vulgäre (renfanan), kallas här
Däs-mcgräs för sin starka, katnferlika lukt;
förekommer ofla vid dikeu, betesmarker och
ouppodlade ställen; skall fördrifva väggohyra och
loppor; såsom läkemedel nyttjas deu isynnerhet
mot mask; binden färga grönt.
Teucrium scorddum (löksugan,
hvitlöksgaiueu-deru), på fuktiga ängar; har medicinska
egenskaper och färgar linne gulgrönt.
Thlaspi perfoliatiim ( Hjertskidan), växer på
, steuig eller grusig mark; Thlaspi alpestre,
sällsynt, vid Norrköping.
Turritis glabra (Tornörten), är hemma i
bergstrakter, kallas här räkentrav; örten smakar som
krasse och ätes gerna af boskapen.
Viburnum opulus (HnU-try), här Hålsbär.
Dctina rätt vackra buske, med siua täcka
blommor, betraktas af allmogen med skygghet. Bären
’ äro ock odugliga t. o. m. skadliga.
Antalet af Ombergs och dess
närmaste omgifningar species af
phanerogamer går till omkring 700; Kärna s:n
har omkring 500, i Motalatrakten
plockades på en sommar 600.
Angående temperaturförhållandena har
af åtskilliga anteckningar för åren 1832
—48 visat sig en medeltemperatur för
Maj—Oktober från + 10,754 till + 17,200
: (år 1834), för November—April från
+ 0,233 till + 4,330, för bela året från
+ 3,915 till -I- 9,197 (år 1834). Antalet
dagar utan nederbörd uppgick från 189
(år 1841) till 245 (år 1847), antalet
med nederbörd från 120 (år 1847) till
176 (år 1841).
Namnet Östergötland härledes
enklast af läget öster om sjön Wettern, som
skiljer landet från Westergötland, hvilket
landskap möjligen försett Östergötland»
vestra orter med dess första bebyggare; till
de östra har befolkningen lika troligt
kommit från öster eller söder, öfver hafvet.
»Göterna», säger Sillen, »hafva bebott
landet mellan Svealand och Småland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
