Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannisörten), Marchantia polymorpha o. cl.; år
1839 funnos der icke blott dessa, utan
många andra, hvilka hvarken der eller i
grannskapet förut blifvit sedda, såsom
Epilobium angustifolium (den
smalbladiga mjölken, med sina ansenliga
violett-röda blommor och hvars hårkronas frö
kan användas till spånad bland blommor),
pyramidato-ramosissivium, G er anitan
bo-hemicum (stubbnäbban, riiknas bland
provinsens sällsyntare), crepis teetorum
(tak-krepen, allmän bland säden), Senecio
sylvaticus, Filago montana, Jasione
mon-tane, Serapias atrorubens m fi. Ar 1840
funnos icke blott alla dessa i ymnigare
mängd, utan ännu flera nykomlingar,
såsom Solamim nigrum (svart solan,
trollbär, med vidrig lukt, är en skadlig växt),
Spergula pentandra (femmänniga
sper-geln, växer på sandiga åkrar, är ett
förträffligt boskapsfoder), Lactuca muralis
(begagnas i medicinen), Serapias latifolia
m. fl. Af deu på låglända trakter
vanligast förekommande Marchantia
polymorpha voro bela fält likasom öfversådda,
och de högsta hällarue af berget
öfver-snöade af de hvita blomkronorna af
Si-lene rupestris.
Härmed följer i alphabetisk ordning
namn på några, dels för provinsen
egendomliga, dels sällsyntare och dels genom
sina egenskaper utmärkta växter:
Arnica montana (bergfiblan, hästfibler
eller fallört) växer på magra bergs- och
skogsängar, är med sina stora, starkt
gula, blomster kanske den prydligaste
bland våra korgblommor, en af de
härligaste, mest välgörande medicinalväxter,
som begagnas att bäfva blodstockningar,
förlamningar och dylikt; mest nyttjas
blommorna, dels som dekokt eller extrakt,
dels som pulver, rnen också roten;
bådadera finnas på apothcken. Blomstren
böra samlas strax de utslagit, torkas i
skugga och förvaras på torrt, men svalt
ställe. Äfven lära bönderna bruka
bladen bland tobak och snus, hvadan också
växten här kallas nysblad.
Asperula tinctoria (färgmadran), växer
på torra backar och hedar, är nyttig som
färggräs, hvartill den bör upptagas och
användas vårtiden. Härvid kan man koka
den i riktigt surt dricka, hvari godset
sedan lägges, hålles varmt och sköljes
slutligen i lut.
Bartsia alpina (svarthöet eller Bartsch-örtcii,
uppkallad af Linné till minne af hans goda vän
i Holland, J. Bartsch), växer på Omberg, oeh i
kärrängar.
Betula alba (björken, kallas här berk, från
äldre tider barn-aga), redan i hedendomen var den
med vördnad ansedd, och dess helgd fortlefde
uuder medeltiden. Om hängbjörken berättas, att
den stått vid Frälsarens kors och så djupt sörjt,
att dess grenar nedsloknat »det man i dag ser.»
Cardamine parviflora (Strandbräsman), växer
på sötvattensstränder, på sanka eller tidtals våta
ställen; dess smak liknar den Iudiska krassens.
Cardamine impatiens (Luudbräsman), växer i
luu-dar och skogar på lös, mullrik mark; dess tunna
blad tål icke gerna solskenet, hvadan artnamnet
(ömtålig).
Convolvulus arvensis (åkervindan), vaulig på
åkrar, der den är ett svårt ogräs, hvadan här
benämningen åkerbinda; besökes flitigt af bien.
Cornus suecica (holteblomman), är här inskränkt
till några få ställen, i fuktiga skogs- och
busk-marker; dess bär, söta och vattiga, ätas gerna
af höns och andra foglar, äfvensom af barn.
Corydalis tuberosa, fulmaria bulbosa
(hålrots-örten), växer vid Omberg; dess rotknöl nyttjades
fordom i medicinen mot mask och benröta, och
fanns på apotheken under namnet Aristolochia
fabaceæ radix. Eu art deraf, Corydalis laxa, är
storväxtare.
Diantus armeria (knippuejlikau), växer här
blott på ett och annat ställe.
Draba incana (grånageln), växer på torra
ställen, ängar och gräsmarker.
Echinops sphærocephalus (bolltistlar), vid
Slätbaken och på några andra fuktiga ställen,
mellan småskog; är en ganska skön växt, som
planteras i trädgårdar.
Erica vulgaris (ljung), kallas här gräne.
Erucastrum Pollichii, siymbrium(stillfrö), väicr
vid den geuom tappning uttorkade sjön Tåkern,
der den 1854 upptäcktes af d.-r E. Goës;
blommar hela sommaren.
Erysimum cheirantlioides (åkergylleu,
åker-rymen), med små, gula blommor.
Geranium prutense (ängsnäbban, äugs-storkuäf),
på fuktiga ängar.,
Geranium columbinum (fliknäbban), i Östra
Ryds socken.
Ilypochæris maculata (fläckfiblan), här kallad
oxögou, växer på öppna skogsängar, torra och
höglända betesmarker; har stundom på apothekeu
tagits i stället för Arnica.
Hypericum qvadrangulum, qvadrangulare
(kant-pirkeu eller den fyrkantiga Johannisörten), växer
på skogs- och bergsängar, buskiga backar, kallas
här mannablod, med anledning af den outslagua
blommans ymniga, rödaktiga saft; var fordom i
anseende inom läkarekonsten.
Linnea borealis (jordkronor), kallas i
proviu-seus södra del vregräs (vridgräs), cmedau
allmogen der använder hela växten till omslag om
vridna eller vrickade leder.
Litkospermum arvense (sminkörten,
åkerstenfröet), ganska vanlig på sädesfält, har här blåa
blommor.
Malva moschata (myskmalvan), på spridda
ställen, kan räknas bland praktväxterna; örten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
