Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg och ändringar, hörande till ämnen, som år 1859 äro afhandlade i "Allmän Öfversigt" till Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedlighet utgör den verklig bildning.
Kunskapers inhemtande kan vara ett
medel för verklig bildning, men då bör,
vid deras meddelande, just denna
syftning allt ifrån början angifvas såsom
det mål hvarför kunskaper sökas. Om
skolorna (se Försök till en
statsekonomisk statistik öfver Sverige af C. A.
Agardh, 1 Del., 1 häft., sid. 225, 226)
kunde gifva en sedlig uppfostran, i stället
för en undervisning som endast går ut på
att bibringa ett så stort mått af kunskaper
som möjligt, så skulle, om dertill äfven
sällade sig goda efterdömen af de högre,
ja högsta samhällsklasserna,
nationalkarakterens onda lyten, lättsinnighet,
slöseri, fåfänga och afundsjuka, snart
förändras till det som ursprungligen tillhör
det nordiska lynnet och dess allvar. Men
thyvärr uträtta icke skolorna detta, då
deras förnämsta syfte är att bibringa
»kunskaper»; väl vore att de derjemte
äfven kunde bibringa »håg för vetande». Har
man vunnit detta sednare hos barnet och
ynglingen, så införlifvas sedermera de
kunskaper på hvilka barnets håg och
fallenhet blifvit riktade med det egna
inre sinnet och blifva verkliga
användbara kunskaper, icke döda, snart efter
en examen förgätna. — Det synes
såsom skulle vårt skolväsende, sedan
1843 års skollag utkom, mot sin
afsigt, befordra uppfostrans försvinnande
ur familjen, der sedligheten först och
främst bör genom föräldrarne utvecklas
hos barnet, hvilket bäst sker genom
modren; men dessa tycka sig vanligen
hafva gjort nog för barnen då de få gå
i skolan. I en försummad eller
missriktad uppfostran torde man få söka
roten till vår tids och alla tiders
onda, frihetens”) både missbruk och ringa
aktande. Då modren, som skulle
ingjuta i barnet religionens grundväsende,
som är kärleken, i stället går egoistiskt
tillväga och kallar det kärlek, när hon
unnar sitt barn all yttre frihet, allt
sjelfsvåld och nyckfullhet, så motarbetar hon
alldeles den inre frihetens utveckling,
som, huru besynnerligt det låter, ej kan
vinnas utan genom att på förnuftigt sätt
uppöfvas till lydnad. Om barnet sålunda
1 Slöseriet, som under de sednare åren varit så
rådande, är blott en den missbrukade frihetens
verkning och förer till träldom.
5
vänjes vid lydnad, som då ju i sista
instansen är lydnad för den i barnets
samvete nedlagda gudomliga rösten, så blir
det i viss mening herre öfver sig
sjelft, under det att det synes lyda
en annans råd. Denna vana att lyda
den gudomliga rösten som förnimmes i
hjertat och samvetet, medför under
lefnaden vanan att i vanliga fall följa det
förnuftiga, det i sedliga medvetandet gifna,
och dermed har menniskan förvärfvat eller
rättare bevarat åt sig sin af Gud gifna
frihet. Föräldrarne borde söka bevara lika
mycket denna barnens frihet ") som sin
egen föräldramyndighet öfver barnen och
ej utrota densamma (friheten) genom
hårdhet och nycker eller genom att i
veklig svaghet lemna barnet en sjelftagen,
sjelfsvåldig frihet. Hvad som grundlägges
inom familjen, torde sedermera utvecklas
och framträda i regentdespotism eller
folkdespotism, hvarpå t. ex. Frankrike
lemnar exempel i det en reaktion
började der för mer än 100 år tillbaka mot
förtrycket och despotismen, som länge
nog genom regeringarne blifvit
utöfvade emot folket, och fortsattes till dess
att dithörande åsigter utalade sig
praktiskt år 1789 med en ädel proklamation
om menniskans rättigheter, deribland först
frihet. Men den sökta friheten öfvergick
till folkdespotism och dernäst tillbaka
åter till regentdespotism; den sednare
torde ha sin motsvarighet hos despotiska
kärlekslösa föräldrar och den förra hos
barn, som ej lära att begagna en vunnen
yttre frihet bättre än till att utöfva
vedergällningsrätten. Den sanna friheten,
menniskans oförytterliga rättighet, är snart
nog en okänd sak, och kommer blott
få till del, ty det är icke den som
sökes, emedan den är blott af få förstådd,
och blir alltså ännu mera sällan en hel
nations lott. Den reaktion emot förtrycket,
som inom våra landamären under
Engelbrechts tid gaf sig tillkänna i så att
säga en kraftyttring, var en den sanna
frihetens förtryckta känsla, som gaf sig
luft hos ett i sann frihet uppfostradt,
kraftigt folk, hvilket ej tog till råds de blott
*) eller rättighet att äfven vara Guds barn, som
ej få behandlas godtyckligt och nyckfullt, så
att deras utveckling för det mål, hvartill de
först och främst äro skapade, ej måtte
förhindras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
